2009-06-18

Habermas och begreppet egenmakt - Del 1

Idag fyller filosofen Jürgen Habermas 80 år. Habermas har varit en av de viktigaste tänkarna inom den politiska filosofin under efterkrigstiden och är utan tvekan den främste socialdemokratiske filosofen i vår tid.

I Sverige är han fortfarande mest känd för sitt första större arbete "Borgerlig offentlighet", (som handlade om offentlighetens strukturella omvandling) och för att ha utmanat det sena 1900-talets dominerande filosofiska paradigm: postmodernismen (Foucault mfl).

Men Habermas har skrivit om väldigt mycket mer och har haft ett avgörande inflytande på en mängd olika forskningsområden. Märkligt nog har han dock fullständigt missat den digitala revolutionen med allt vad det inneburit. På senare år har han istället intresserat sig allt mer för religionens och naturvetenskapens roll i samhället.

Habermas ansluter sig till den gängse sociologiska synen på det moderna samhällets utveckling som en process av tilltagande rationalisering, men menar att olika delar av samhället utmärks av olika sorters rationalitet.

Den sfär Habermas kallar system, i första hand offentlig förvaltning (politiskt system) och kommersiella företag (ekonomiskt system), har andra måttstockar för vad som är rationellt än den enskilda människan. Inom förvaltning och företag mäts rationalitet efter hur effektivt man uppnår vissa på förhand givna mål. Från systemets perspektiv är en individ helt enkelt en klient eller en konsument, alltså i grunden ett objekt, som det gäller att administrera med optimal effektivitet. Denna instrumentella rationalitet har sin rättmätiga plats inom systemet, och är en förutsättning för dess produktivitet och stabilitet.

I den sociala värld där individen lever sitt privata liv, det Habermas kallar livsvärlden, finns dock så många andra dimensioner att endast instrumentell rationalitet inte räcker till. Alla de komplicerade, sammantrasslade och ständigt föränderliga relationer som utgör samhällets sociala väv kräver en mycket mer sofistikerad och tålig rationalitet, inriktad på förståelse istället för manipulation. Habermas kallar denna mänskliga förmåga att lösa gemensamma problem fredligt, genom samförståndsorienterat resonemang, för kommunikativ rationalitet.

Demokratins politiska struktur förutsätter vidare att livsvärldens kommunikativa rationalitet är överordnad och tillåts reglera systemets instrumentella rationalitet. Makten är tänkt att utgå från folket och via deras viljebildning bestämma målen för det politiska systemet (förvaltningen), vilket i sin tur ska kontrollera det ekonomiska systemet (näringslivet).

Enligt Habermas tenderar dock systemet att frigöra sig från livsvärldens inflytande och bli självreglerande. Istället för att vara underordnad livsvärlden börjar systemet att ingripa i den. Systemet "koloniserar" livsvärlden, som Habermas uttrycker det. Detta kan ta sig många olika uttryck: PR-tekniker som infiltrerar den politiska offentligheten, reduktionen av mänskliga relationer utifrån cost-benifit-analyser, omvandlingen av självförverkligande till personal managment.

En förutsättning för att den politiska offentligheten ska kunna återupprätttas och livsvärlden avkoloniseras är ur detta perspektiv att systemets inflytande över samhället tyglas av livsvärldens kommunikativa rationalitet.

Särskilt för svenska socialdemokrater kan Habermas teori vara viktig att reflektera över. Ofta låser sig svensk socialdemokratisk debatt vid en binär höger/vänster-matris där den stora frågan blir maktfördelningen mellan "marknaden" och staten, mellan det ekonomiska och det politiska systemet för att tala med Habermas. Man glömmer då lätt betydelsen av ett starkt civilsamhälle. Inte minst på kulturpolitikens område är detta tydligt.

När SSU lanserade begreppet "egenmakt" i början av 1990-talet så var det delvis utifrån tankar om ett starkare civilsamhälle. En av partiets främsta intellektuella, Johan Sjölander (trevlig är han också...) har skrivit en intressant betraktelse över detta.

För femton år sedan var kanske inte tiden riktigt mogen för den diskussionen, eller så var tiden mogen men partiet omoget. Kanske är vi redo nu?

2 B continued...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-06-11

Reflektioner efter valet


Enligt vår partiledning var valresultatet i Europavalet en framgång. Det kan kanske låta lite märkligt med tanke på att det, så vitt jag förstår, var partiets sämsta nationella val sedan den allmänna rösträttens införande.

Vissa menar att resultatet inte var dåligt med tanke på förutsättningarna medan andra önskar att man talade klarspråk och kallade ett misslyckande för ett misslyckande. Allt beror förstås på vilka mål man sätter för sig själv. Personligen anser jag att vi socialdemokrater ska sätta högre mål för oss. Kanske till och med högre än en röstandel på 25%. Kanske till och med högre än att vara det fjärde största partiet i Stockholms län. Men vi får inte stirra oss blinda på valet.

Val är tacksamma medialt eftersom de erbjuder en förtätad och kvantifierbar bild av komplexa sammanhang och valresultaten är förstås avgörande för partiernas förutsättningar att bedriva politik. Att professionella politiker, ombudsmän och andra anställda partister fokuserar på det är naturligt. De påverkas ju väldigt konkret av det. Men valet är långt ifrån det mest intressanta i den politiska processen. Det avgörande är makten över tanken, vem som sätter dagordningen, vilka frågor som diskuteras och hur de diskuteras, vilka resonemang som förs och om de väcker genklang, kort sagt den diskursiva hegemonin.

Att vi förlorar val är inte problemet, utan ett symptom på problemet. Problemet är att vi förlorar kampen om den diskursiva hegemonin. Den politiska offentligheten har blivit en ogästvänlig terräng för den socialdemokratiska ideologin. Det är ingen slump att det blivit så. Det är resultatet av flera decenniers målmedveten opinionsbildning från borgerligt håll och flera decenniers förvirrad opinionsbildning från socialdemokratiskt håll.

Det är helt avgörande för socialdemokratins framtid att vi återerövrar den diskursiva hegemonin i den politiska offentligheten. Det är det enda sättet att långsiktigt trygga framtida valsegrar och ett samhälle präglat av en demokratisk socialistisk politik.

Ett första steg är att överge den binära vänster-höger-matrisen i den politiska analysen. Den bidrar till att sakfrågorna ställer sig i vägen för den ideologiska reflektionen. Vi måste komma ihåg att ideologin inte finns i teserna utan i argumenten. Vi är demokratiska socialister, det vi bör fundera över är vad en demokratisk socialism kan vara i vår tid. Alldeles oavsett vad den varit tidigare.

Vi måste sluta spegla oss i Moderaterna. Jag gick inte med i Socialdemokraterna för att jag inte delar Moderaternas ideologi. Jag gick med i Socialdemokraterna för att jag delar Socialdemokraternas ideologi.

Det är också viktigt att komma ihåg att socialdemokratin inte är samma sak som partiet. SAP är inget självändamål. SAP finns till för socialdemokratin, inte tvärtom. Partiets uppgift är att stärka socialdemokratin, representera ideologin i våra folkvalda parlament och se till att den demokratiska socialismen får praktiskt-politiskt genomslag. Det är faktiskt det som är partiets raison d'être. Sköter partiet inte den uppgiften så ska man förändra partiet, inte låtsas som om det regnar.

Partiet administrerar stora ekonomiska och personella resurser. Det är viktigt att dessa resurser används på bästa sätt. Som Peter Gustafsson och Jonas Nygren visar i Den grå vågen finns det mycket som går att göra för att förbättra organisationen. Vi måste ständigt fråga oss om vi använder medlemmarnas tid och pengar optimalt. Det får inte var så att partiets organisation ökar avståndet mellan medborgarna och socialdemokratin, istället för att minska det.

Sedan får vi inte i all eländesbeskrivning glömma bort att vi också har fantastiska förutsättningar. Under min tid som aktiv socialdemokrat har jag träffat massor med kloka, trevliga och glada medlemmar. Unga och gamla människor som inte bara är demokratiska socialister med stolthet, utan framför allt med glädje. Människor som inte stelnat i dogmatism och konventioner utan ständigt ifrågasätter, tänker och resonerar. Det är de som bär socialdemokratin.

De flesta socialdemokraterna har dock inte blivit medlemmar i partiet än. Det finns massor av medborgare som delar våra värderingar och vår ideologi men av olika skäl inte "kommer ut" som sossar. Det gäller medborgare ur alla samhällsgrupper, inklusive akademiker och medelklass. Hur vi ska kunna nå dessa människor och ge dem en möjlighet att förverkliga sitt medborgerliga engagemang är en fundamental fråga för socialdemokratin.

Personligen tror jag inte att det går att nå dessa potentiella medlemmar "ovanifrån", genom dyra reklamkampanjer eller förment personliga mejl från partiledningen. Man måste nå dessa människor "från sidan", genom mellanmänskliga möten i fysiska eller digitala rum. Och viktigast av allt - kom ihåg att de inte är dumma i huvudet. Folk märker om de betraktas som röst- eller medlemsboskap.

Socialdemokratin står inför väldiga utmaningar, men det finns också skäl att vara väldigt optimistisk. Vi har nämligen verkligheten på vår sida. Vi måste bara vara modiga nog att möta den.

Andra bloggar om: , , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...