Habermas och begreppet egenmakt - Del 1
Idag fyller filosofen Jürgen Habermas 80 år. Habermas har varit en av de viktigaste tänkarna inom den politiska filosofin under efterkrigstiden och är utan tvekan den främste socialdemokratiske filosofen i vår tid.
I Sverige är han fortfarande mest känd för sitt första större arbete "Borgerlig offentlighet", (som handlade om offentlighetens strukturella omvandling) och för att ha utmanat det sena 1900-talets dominerande filosofiska paradigm: postmodernismen (Foucault mfl).
Men Habermas har skrivit om väldigt mycket mer och har haft ett avgörande inflytande på en mängd olika forskningsområden. Märkligt nog har han dock fullständigt missat den digitala revolutionen med allt vad det inneburit. På senare år har han istället intresserat sig allt mer för religionens och naturvetenskapens roll i samhället.
Habermas ansluter sig till den gängse sociologiska synen på det moderna samhällets utveckling som en process av tilltagande rationalisering, men menar att olika delar av samhället utmärks av olika sorters rationalitet.
Den sfär Habermas kallar system, i första hand offentlig förvaltning (politiskt system) och kommersiella företag (ekonomiskt system), har andra måttstockar för vad som är rationellt än den enskilda människan. Inom förvaltning och företag mäts rationalitet efter hur effektivt man uppnår vissa på förhand givna mål. Från systemets perspektiv är en individ helt enkelt en klient eller en konsument, alltså i grunden ett objekt, som det gäller att administrera med optimal effektivitet. Denna instrumentella rationalitet har sin rättmätiga plats inom systemet, och är en förutsättning för dess produktivitet och stabilitet.
I den sociala värld där individen lever sitt privata liv, det Habermas kallar livsvärlden, finns dock så många andra dimensioner att endast instrumentell rationalitet inte räcker till. Alla de komplicerade, sammantrasslade och ständigt föränderliga relationer som utgör samhällets sociala väv kräver en mycket mer sofistikerad och tålig rationalitet, inriktad på förståelse istället för manipulation. Habermas kallar denna mänskliga förmåga att lösa gemensamma problem fredligt, genom samförståndsorienterat resonemang, för kommunikativ rationalitet.
Demokratins politiska struktur förutsätter vidare att livsvärldens kommunikativa rationalitet är överordnad och tillåts reglera systemets instrumentella rationalitet. Makten är tänkt att utgå från folket och via deras viljebildning bestämma målen för det politiska systemet (förvaltningen), vilket i sin tur ska kontrollera det ekonomiska systemet (näringslivet).
Enligt Habermas tenderar dock systemet att frigöra sig från livsvärldens inflytande och bli självreglerande. Istället för att vara underordnad livsvärlden börjar systemet att ingripa i den. Systemet "koloniserar" livsvärlden, som Habermas uttrycker det. Detta kan ta sig många olika uttryck: PR-tekniker som infiltrerar den politiska offentligheten, reduktionen av mänskliga relationer utifrån cost-benifit-analyser, omvandlingen av självförverkligande till personal managment.
En förutsättning för att den politiska offentligheten ska kunna återupprätttas och livsvärlden avkoloniseras är ur detta perspektiv att systemets inflytande över samhället tyglas av livsvärldens kommunikativa rationalitet.
Särskilt för svenska socialdemokrater kan Habermas teori vara viktig att reflektera över. Ofta låser sig svensk socialdemokratisk debatt vid en binär höger/vänster-matris där den stora frågan blir maktfördelningen mellan "marknaden" och staten, mellan det ekonomiska och det politiska systemet för att tala med Habermas. Man glömmer då lätt betydelsen av ett starkt civilsamhälle. Inte minst på kulturpolitikens område är detta tydligt.
När SSU lanserade begreppet "egenmakt" i början av 1990-talet så var det delvis utifrån tankar om ett starkare civilsamhälle. En av partiets främsta intellektuella, Johan Sjölander (trevlig är han också...) har skrivit en intressant betraktelse över detta.
För femton år sedan var kanske inte tiden riktigt mogen för den diskussionen, eller så var tiden mogen men partiet omoget. Kanske är vi redo nu?
2 B continued...
Andra bloggar om: habermas, filosofi, socialdemokraterna, sjölander, politik, egenmakt, civilsamhälle
I Sverige är han fortfarande mest känd för sitt första större arbete "Borgerlig offentlighet", (som handlade om offentlighetens strukturella omvandling) och för att ha utmanat det sena 1900-talets dominerande filosofiska paradigm: postmodernismen (Foucault mfl).
Men Habermas har skrivit om väldigt mycket mer och har haft ett avgörande inflytande på en mängd olika forskningsområden. Märkligt nog har han dock fullständigt missat den digitala revolutionen med allt vad det inneburit. På senare år har han istället intresserat sig allt mer för religionens och naturvetenskapens roll i samhället.
Habermas ansluter sig till den gängse sociologiska synen på det moderna samhällets utveckling som en process av tilltagande rationalisering, men menar att olika delar av samhället utmärks av olika sorters rationalitet.
Den sfär Habermas kallar system, i första hand offentlig förvaltning (politiskt system) och kommersiella företag (ekonomiskt system), har andra måttstockar för vad som är rationellt än den enskilda människan. Inom förvaltning och företag mäts rationalitet efter hur effektivt man uppnår vissa på förhand givna mål. Från systemets perspektiv är en individ helt enkelt en klient eller en konsument, alltså i grunden ett objekt, som det gäller att administrera med optimal effektivitet. Denna instrumentella rationalitet har sin rättmätiga plats inom systemet, och är en förutsättning för dess produktivitet och stabilitet.
I den sociala värld där individen lever sitt privata liv, det Habermas kallar livsvärlden, finns dock så många andra dimensioner att endast instrumentell rationalitet inte räcker till. Alla de komplicerade, sammantrasslade och ständigt föränderliga relationer som utgör samhällets sociala väv kräver en mycket mer sofistikerad och tålig rationalitet, inriktad på förståelse istället för manipulation. Habermas kallar denna mänskliga förmåga att lösa gemensamma problem fredligt, genom samförståndsorienterat resonemang, för kommunikativ rationalitet.
Demokratins politiska struktur förutsätter vidare att livsvärldens kommunikativa rationalitet är överordnad och tillåts reglera systemets instrumentella rationalitet. Makten är tänkt att utgå från folket och via deras viljebildning bestämma målen för det politiska systemet (förvaltningen), vilket i sin tur ska kontrollera det ekonomiska systemet (näringslivet).
Enligt Habermas tenderar dock systemet att frigöra sig från livsvärldens inflytande och bli självreglerande. Istället för att vara underordnad livsvärlden börjar systemet att ingripa i den. Systemet "koloniserar" livsvärlden, som Habermas uttrycker det. Detta kan ta sig många olika uttryck: PR-tekniker som infiltrerar den politiska offentligheten, reduktionen av mänskliga relationer utifrån cost-benifit-analyser, omvandlingen av självförverkligande till personal managment.
En förutsättning för att den politiska offentligheten ska kunna återupprätttas och livsvärlden avkoloniseras är ur detta perspektiv att systemets inflytande över samhället tyglas av livsvärldens kommunikativa rationalitet.
Särskilt för svenska socialdemokrater kan Habermas teori vara viktig att reflektera över. Ofta låser sig svensk socialdemokratisk debatt vid en binär höger/vänster-matris där den stora frågan blir maktfördelningen mellan "marknaden" och staten, mellan det ekonomiska och det politiska systemet för att tala med Habermas. Man glömmer då lätt betydelsen av ett starkt civilsamhälle. Inte minst på kulturpolitikens område är detta tydligt.
När SSU lanserade begreppet "egenmakt" i början av 1990-talet så var det delvis utifrån tankar om ett starkare civilsamhälle. En av partiets främsta intellektuella, Johan Sjölander (trevlig är han också...) har skrivit en intressant betraktelse över detta.
För femton år sedan var kanske inte tiden riktigt mogen för den diskussionen, eller så var tiden mogen men partiet omoget. Kanske är vi redo nu?
2 B continued...
Andra bloggar om: habermas, filosofi, socialdemokraterna, sjölander, politik, egenmakt, civilsamhälle
Ser framemot del 2, har läst en del Habermas och han är spännande.
SvaraRaderaÄven Giorgio Abandem är läsvärd i ämnet "egenmakt". Han har själv gjort en resa från marxismen till någon form av social-liberalism som inte riktigt låter sig placeras på en höger-vänster skala. Jag kom att läsa honom när FRA-debattens vågor gick som högst.
mvh
Johan
Ser fram emot fortsättningen! Den här tolkningen av "egenmakt" är den jag alltid tilltalats av hos begreppet. Sedan fanns det ju i nittiotalsdiskussionen den risk som Johan Sjölander talade om. Men kanske är tiden mer mogen nu...
SvaraRaderaDu lyser upp midsommaren! :-) Tack!
SvaraRaderaSer fram emot del 2. Vi "tjänstemän" måste stiga fram!
Tack för denna introduktion till Habermas, jag läste del 2 och kommenterade där innan jag upptäckte att du hade skrivit en nummer 1 också.
SvaraRaderaVi måste ta till oss dessa det sena 1900-talets tänkare, vi måste försöka förstå för att de talar om vår tid och vår framtid.
Intresant. Men visst var habermas snarare sociolog?
SvaraRadera@ anton: Nja, både och är nog mer rätt. För mer background på Habermas - kolla här: http://www.habermasforum.dk/
SvaraRadera