2009-01-29

Erst kommt die Moral dann die Kunst

Konststudenten Anna Odells simulerade psykos har rört upp en del känslor. Med en imponerande målmedvetenhet gräver debattörerna ner sig i sina respektive skyttegravar, de kulturkonservativa på sin sida och de kulturradikala på sin. Det debatten gäller är estetikens förhållande till etiken (moralen). De kulturkonservativa tycker naturligtvis att moralen ska vara överordnad konsten, medan de kulturradikala tycker att konsten ska vara fri.

Det båda sidor missar är att det inte finns något motsatsförhållande här, konsten kan vara fri och underordnad moralen på samma gång. Det är inte det som är det grundläggande problemet. Det grundläggande problemet är att båda sidor är fast i en besynnerlig och ytterst daterad konstsyn. Det sköna antas stå i en oupplöslig förening med det rätta. De kulturkonservativa verkar mena att konst slutar vara konst om den är moraliskt felaktig och de kulturradikala verkar mena att konst, eller åtminstone det de kallar "bra" konst, inte kan vara moraliskt felaktig (vad som är moraliskt korrekt respektive felaktigt är en annan fråga som jag inte tar upp här).

Det är lite fascinerande att vi inte kommit längre än såhär trots decennier av teoriproduktion inriktad på just att frikoppla det sköna och det rätta (teorier som man från konstnärshåll gärna refererar till i sina utställningstexter). Det var ju länge sedan man definierade konst utifrån förmodade egenskaper i själva konstobjektet. Istället brukar man definiera det utifrån avsändare - "det som är avsett som konst är konst", mottagare - "det som uppfattas som konst är konst", eller socioekonomiskt fält - "det som konstvärlden definierar som konst är konst".

Har man en avsändar- eller mottagardefinition av konst så blir konstbegreppet väldigt relativt. Det brukar också vara de mest populära definitionerna bland konstnärer själva. Graffiti-konstnärer brukar också gilla att hänvisa till fältdefinitionen, typ: "Banksy har blivit utställd på galleri, det visar att graffiti är konst". Utifrån ett avsändar/mottagar-perspektiv så kan naturligtvis vad som helst vara konst. En berusad man som pissar i en portuppgång, eller sparkar sönder en busskur, kanske har konstnärliga motiv för sina handlingar och om inte annat så kan ju någon förbipasserande uppleva det som konst. Personligen måste jag säga att jag gillar en sådan lös, relativistisk definition.

När Karl-Heinz Stockhausen beskrev WTC-attacken som ett stort konstverk blev många upprörda. Det är en upprördhet som förutsätter att konst per definition är moraliskt korrekt, eller överordnad moralen. Men det finns ju ingen anledning att se det så. WTC-attacken kan vara konst och samtidigt moraliskt förkastlig. Och moralen kan alltjämt vara överordnad konsten. Vi behöver alltså inte frikänna den konstnär som pissar i en portuppgång, sparkar sönder en busskur eller flyger in ett flygplan i en skyskrapa, bara för att de själva eller någon annan kallar det för konst.

Men är konstens frihet kommensurabel med föreställningen om moralens primat? Ja, det anser jag. Konsten ska vara fri att provocera och överskrida gränserna för det konventionella och allmänt accepterade (vilket inte är detsamma som att den alltid bör göra det). Konsten ska inte stå i tjänst hos moralen utan fritt hitta sina egna uttryck, även om de råkar vara moraliskt felaktiga. Ur rent estetisk synvinkel var Anna Odells performance (eller vad det nu var) intressant och nyskapande, nästan i klass med det stora postrånet i Göteborg som ju verkligen var en storslagen happening.

Samtidigt måste naturligtvis såväl Anna Odell som postrånarna stå till svars för sina handlingar som alla andra medborgare, oavsett hur meningsproducerande deras konstprojekt är. Och det gäller då inte bara i juridiskt avseende utan även moraliskt. Att konsten är fri betyder inte att konstnären är det. Att ge konstnärer någon sort "moralisk immunitet" är ju varken möjligt eller önskvärt. Dessutom skulle det förmodligen begränsa den konstnärliga friheten inifrån.

Förhoppningsvis kan vår civilisation utvecklas så pass att vi klarar av att uppleva vår värld, i alla dess skiftande och stundtals frånstötande former, ur såväl ett estetiskt som ett etiskt perspektiv, men att vi aldrig glömmer vilket som är viktigast.

Länkar: DN1 DN2 DN3 N1 N2 N3 N4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Andra bloggar om: , , , , , ,

Läs också: Jimpmeister har börjat läsa Ayn Rand (farligt, farligt...), Karl Palmås söker sig bort från the L-word, Vänstra Stranden gillar stadsarkitekter, YimbySTHLM undrar om städer är för bilar eller människor, YimbyGBG har som sagt varit på stadsvandring och Svensson har en bra plan för framtidens stadsplanering.

2009-01-27

Bilen som fängelse



I dagens GP beklagar sig Maria Haldesten över svårigheten att hitta en p-plats i innerstan när hon ska gå ut på krogen med sin väninna:

Mörkret har sänkt sig. Regnet strilar. Men frihetskänslan värmer. För denna lördagskväll finns bara jag, min äldsta bästis - och en bil. Inne på den ljusa, varma krogen väntar vårt bokade bord. Men vi irrar i allt större cirklar, allt längre från målet. Så plötsligt. En plats! Och Jenny är en gudinna på fickparkering. Vi kliver ur, ska betala - och blir långa i ansiktet. Vi hade missat skylten om max 30 minuter.

Drar Haldesten av detta slutsatsen att den "frihetskänsla" hon upplever i sitt rullande plåtskjul är bedräglig? Att bilen är en black om foten som gjort henne ofri istället för fri? Att hon har blivit beroende av bilen istället för oberoende? Ånej, det skulle ju innebära att ompröva den grundläggande utgångspunkten för bilsamhället - att varje medborgare ska ha en egen gigantisk, bensindriven rullstol.

Nej, Haldestens slutsats är att Socialdemokraterna är dumma, eftersom de långsiktigt vill minska p-platserna i centrala Göteborg:

Med andra ord: för att nå målet om ett city fritt från invaderande bilar, vill socialdemokraterna gärna försvåra för boende i centrum att ha bil. Deras transportbehov gör det inte motiverat resonerar man. Stadsbor kan gå, cykla eller åka vagn. Och visst går det ibland utmärkt. Jag cyklar till jobb och dagis, med ungarna i cykelvagn. Men det betyder inte att jag lika gärna kan sälja bilen.

Vi stadsbor har även andra behov. Vår familj vill på ett smidigt sätt kunna ta sig till släkten i Borås och Uddevallatrakten. Då behövs bilen. Liksom när vi ska storhandla, inreda barnrummen med nya prylar från Ikea och så vidare. Stadsbor behöver bil och förortsbor behöver kunna ta sig till staden med bil. Och en levande stadsmiljö kräver rimlig tillgång på p-platser.


OK Haldesten, nu tar vi ett djupt andetag och funderar lite här. Behöver du verkligen äga en bil för att då och då kunna besöka din släkt i Borås, storhandla, åka till Ikea etc.? Eller skulle du kunna åka kollektivt, hyra en bil, gå med i bilpool eller beställa hemkörning? Tänk efter riktigt ordentligt nu. Kom ihåg att en bil tillbringar 95% av tiden parkerad. Om du ska äga din högst personliga bil så måste du alltså få tag på och betala för 20kvm p-plats dygnet runt, sju dagar i veckan, året runt. Är det inte lite... vad ska man säga... ja, dumt helt enkelt?

Visst förutsätter en levande stadsmiljö en rimlig tillgång på p-platser. Men en rimlig tillgång på p-platser är inte att varje hushåll i centrala Göteborg har en p-plats. Det är en fullständigt orimlig tillgång på p-platser. Förr eller senare måste vi alla inse detta. Vi måste befria oss från det rullande fängelse som heter massbilism.

För övrigt har YimbyGBG haft sin tredje stadsvandring...

YimbySTHLM skriver klokt om Slussen i SvD...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-01-23

Grön Ungdom goes Yimby

I en debattartikel i UNT tar Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm och Christian Valtersson idag ställning för den täta blandstaden som stadsbyggnadsmodell. Roligt nog nämner de oss i Yimby som inspirationskälla. Som så många andra miljömedvetna organisationer har Grön Ungdom insett att det är ekologiskt ohållbart att sprida ut glesa och bilberoende bostadsområden i natur och på jordbruksmark. Istället måste vi förtäta och urbanisera våra städer. Lyckligtvis är den täta blandstaden inte bara miljömässigt bättre, utan dessutom mer ekonomiskt och socialt hållbar.

Förhoppningsvis kommer inte Socialdemokraterna att vara de sista att fatta galoppen. Jag har sagt det många gånger förut, men säger det gärna igen: Det här är en drömfråga för oss sossar, det är bara att gå in och ta över det här. Kom igen, låt oss bli det urbana och miljömedvetna parti vi borde vara! (S)tadspolitik nu!

ps. På söndag är det stadsvandring med YimbyGBG... ds.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

2009-01-02

Dogmatisk agnosticism

Diskussionerna om förhållandet mellan tro och vetande, mellan religion och vetenskap, är en central del av den västerländska tanketraditionen. Efter århundraden av förtryck, våld och tortyr har vi till slut lyckats uppnå ett samhällstillstånd där vi kan diskutera de frågorna utan att tillgripa fysiskt våld. Det är ett enormt framsteg. Att det finns en rejäl dos passiv aggressivitet kvar är ur det perspektivet inget oöverkomligt problem.

Under den större delen av mitt liv har jag varit totalt ointresserad av religion och därmed även av ateism. Jag tyckte att det var lite pikant och en smula kuriöst att någon kunde få för sig att tro på övernaturliga väsen men hade svårt att förstå hur man kunde bry sig så mycket om det hela. Ateister tyckte jag nästan var ännu mer udda. Hur kunde de undvika att inse att det var lika omöjligt bevisa Guds icke-existens som Guds existens? Det intressanta med religionen var ju dess historiska roll som meningsproducerande kulturellt fenomen etc., inte dess vetenskapliga status, det borde väl varje civiliserad människa inse?

De senaste årens heta diskussioner har kommit att förändra mitt förhållningssätt. Det är ju något väldigt fascinerande med ett fält som detta, som får blodet att koka på vanligtvis lugna och timida personer. Vad är det egentligen som är så upprörande? Jag har blivit allt mer intresserad av frågan och allt mer kritisk till min tidigare syn.

I den allmänpolitiska diskursen om ateism är det framför allt två grupper det pratas om: dogmatiska troende och dogmatiska ateister. Och det pratas mycket om dem. Ni vet hur det pratas. Å ena sidan har vi de dogmatiska troende, som med aggressiv narcissism kräver att världen ska underordna sig deras fantasier, och å andra sidan de dogmatiska ateisterna som med en naiv och uppblåst scientistisk självrättfärdighet pekar finger (med en touch av islamofobisk rasism). Det där har ni ju hört många, många gånger. Så låt oss inte inte prata mer om dem.

Låt oss istället prata om några av dem som "pratar om". Jag tänker på de dogmatiska agnostikerna.

Enligt den dogmatiske agnostikern har den som tror att det är på ett särskilt sätt fel, eftersom det inte är på något särskilt sätt. Det kan nämligen vara på vilket sätt som helst. Om någon säger att det är på ett visst sätt och inte på ett annat sätt så blir därför den dogmatiske agnostikern upprörd. Vem kan vara så uppblåst att den tror sig veta att det är på ett visst sätt och inte ett annat sätt? Sanningen är ju (vilket den dogmatiske agnostikern vet säkert) att det inte är på något särskilt sätt.

Och det är inte bara fel att säga att det är på ett visst sätt och inte på ett annat sätt (eftersom det ju inte är på något särskilt sätt). Nej, det är värre än så. Enligt den dogmatiske agnostikern beror de flesta otrevligheter och hemska saker som inträffat under mänsklighetens historia just på att folk har trott att det är på ett visst sätt och inte ett annat sätt. Hade de bara förstått att det inte är på något särskilt sätt så hade det ju inte varit några problem.

Det främsta problemet med den dogmatiska agnosticismen är inte den uppenbara logiska kullerbyttan, utan att varje försök att argumentera i trosfrågor tenderar att stämplas som övergrepp. Vissa saker får helt enkelt inte diskuteras. Själv är jag fortfarande teoretisk agnostiker men numera praktisk ateist. Huruvida man är "dogmatisk" eller inte beror inte på om man är troende, ateist eller agnostiker. Det beror på om man låter sina ställningstagande vägledas av adrenalin eller argument. Troende, ateister och agnostiker har mycket att lära av att diskutera med varandra. Men då kan vi inte bli förnärmade av att andra inte tycker som vi själva. Det är OK att det finns de som inte tycker som du. Men det är också OK att försöka övertyga dem. Så länge du gör det med argument och inte våld.

Andra bloggar om: , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...