Jullov

Nu tar bloggen jullov. Vi ses 2008!

God Jul och Gott Nytt År!

Dränggäng-test

Har du märkt att folk runtomkring ser besvärade och nervösa ut när ditt gäng är i närheten? Slutar era utekvällar ofta med bråk, gräl, misshandel eller bad vibes i största allmänhet? Då kanske ditt gäng är ett dränggäng. Gör ett dränggäng-test och ta reda på hur det ligger till!

1. Samtal i mitt gäng förs med en bullrande och aggressiv ton (av gruppmedlemmarna kallad "rå men hjärtlig"). Detta är ett sätt att stärka en avindividualiserande inre sammanhållning och samtidigt avgränsa sig utåt, mot andra grupper eller personer.

2. Skämten i mitt gäng har enkel uppbyggnad och innehåller alltid någon vulgär ingrediens av kroppslig natur (sexuell, fekal etc). Även detta handlar om att stärka en avindividualiserande inre sammanhållning och avgränsa sig utåt, samt att markera avstånd mot externa konventioner och moralregler.

3. Inre spänningar och osäkerhet i mitt gäng avleds i återkommande fysiska attacker på omvärlden (hållplatser, lyktstolpar, människor).

4. Psykologiskt formas mitt gäng kring en idé om homogenitet i något avseende (vanligtvis kön, sexualitet och/eller etnicitet) som sedan kontrasteras mot personer med avvikande egenskaper (kön, sexualitet och/eller etnicitet mm). Dessa gruppexterna personer benämns sedan med diverse nedsättande termer, återigen för att förstärka gruppens avindividualiserande inre sammanhållning.

Om inget av påstående 1-4 stämmer in på ditt gäng kan du andas ut, ditt gäng är förmodligen inte ett dränggäng. Grattis!

Om något av påstående 1-4 stämmer in på ditt gäng är det nog tyvärr så att ditt gäng är ett dränggäng. Det spelar ingen roll vilka kläder ni har eller vilken musik ni lyssnar på: drängar är drängar om än i cheap mondays. Så vad kan du göra? Tja, det finns egentligen bara två alternativ. Antingen lierar du dig med någon annan hyfsat vettig person i gänget och försöker förändra gruppens sociopatiska beteende eller så överger du det där sunkiga dränggänget och blir kompis med trevliga människor istället. Lycka till!

Läs också Snuskdiskursen

andra bloggar, om: dränggäng, sociologi, psykologi, politik.

Eliasson in the hotspot

Idag var det premiär för "den första blogg-talkshowen". Jonas Morian och Nina Unesi intervjuade Jan Eliasson om utrikespolitik. De skötte sig bra tyckte jag, även om de verkade ganska nervösa. Morian hade en hypnotiskt stirrande blick som ibland gjorde det svårt att koncentrera sig på det som sades. Men det var onekligen ett kul initiativ! Förhoppningsvis blir det fler tillfällen i framtiden, kanske Kielos vs. Sahlin, det vore något...



andra bloggar, om: eliasson, socialdemokraterna, blogg, politik

Hål i bloggosfären

Approximation, Sveriges bästa arkitekturblogg, har legat nere ett tag av okänd anledning. Förhoppningsvis har Erik Berg gett sig ut på äventyr för sina välförtjänta prispengar. Eller förbereds ett extraordinärt superinlägg?

Hur som helst, för oss som vant oss vid de alltid lika välskrivna posterna är det ett stort avbräck.

andra bloggar, om: approximation, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Att ropa EU-varg

Igår kom domen i Vaxholmsmålet. Eftersom jag är urusel på arbetsrättsfrågor har det tagit mig ett bra tag att få en bild av vad problemet är. Såvitt jag förstår kan det sammanfattas såhär: Enligt Europadomstolen är de svenska konfliktreglerna förenliga med EG-rätten. Men utstationeringslagen behöver bli tydligare. Jaha, men varför är alla så arga?

Att facket är oroliga för att borgarna inte kommer att göra de nödvändiga juridiska förändringarna kan jag förstå. Därför är det naturligtvis viktigt att sätta press på Totto & Co, självklart ska de hålla sina löften att skydda den svenska kollektivavtalsmodellen.

Men det här med att gå ur EU? Tja, jag förmodar att alla sköna "skyll inte på mig - jag röstade nej"-knappisar tar varje tillfälle, speciellt med tanke på deras opinionsmässiga kräftgång. Den rimliga slutsatsen borde väl vara den omvända, att vi måste gå med i EU, på riktigt. Vad hände med den internationella solidariteten? Arbetarna i Lettland kommer att fortsätta ha urusla villkor, även om vi stänger våra gränser. Arbetarrörelsen måste go global.

Ikväll ska jag passande nog gå på ett föredrag med Anders Nilsson (LO-GBG). Han kommer att tala om arbetarrörelsens roll i en globaliserad värld. Förhoppningsvis kan det höja sig över den vanliga nivån, dvs. "hur ska vi rädda vårt lilla hörn av världen undan alla otäckheter där ute?". Jag är betydligt mer intresserad av hur arbetarrörelsen kan bli en offensiv, global politisk kraft.

ps. Morian har ett intressant inlägg i ämnet på sin blogg ds.

Andra bloggar om: vaxholm, europa, eu, lo, politik

Tidningar: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Segregerande planering

Mattias Legnér har en intressant artikel i SvD idag. Ämnet är Baltimore och stadsomvandlingen där under efterkrigstiden. Enligt Legnér visar det amerikanska exemplet att "evenemangsstråk" och lyxlägenheter vid vattnet inte automatiskt medför social harmoni och integration. Det finns ingen anledning att misstro honom. Även om utvecklingen i Sverige (tack vare socialdemokratisk politk) inte varit lika ohygglig som i USA finns alla skäl att se upp. De privata byggjättarna kämpar envetet för att segregera svenska städer på samma sätt som de amerikanska. Naturligtvis endast av ekonomiska orsaker men likväl.

Tyvärr förmår sällan svenska "arkitekturexperter" att skilja olika mekanismer åt. Nyurbanistisk planering exempelvis blandas ofta ihop med medelklassig gentrifiering. Det är helt fel. Problemet är att det bara är de rika som har möjlighet att välja stadsmiljö. Jag är övertygad om att våra svenska städer skulle se helt annorlunda ut om alla medborgare fritt kunde välja stadsmiljö.

Andra bloggar, om: usa, nyurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Bloggskola

Bloggar har ju funnits ett tag i offentligheten. Trots det verkar många ha svårt att förstå vad en blogg är för någonting. Låt oss därför reda ut begreppen.

En blogg är ett sätt (vanligtvis för privatpersoner) att lägga ut texter och/eller bildmaterial på internet. That's it. Varken mer eller mindre. Innehållet är lika varierande som de personer som bloggar. Lika lite som man tycker att allt som sägs i världen är intressant eller meningsfullt, lika lite kommer man att tycka att allt som skrivs i alla bloggar är intressant eller meningsfullt. Sannolikheten är till och med stor att man kommer att tycka att det mesta som skrivs i de flesta bloggar är ointressant och meningslöst. Det är OK. Det mesta som människor säger är förmodligen inte heller särskilt viktigt.

Trots det ställs orimliga krav på just bloggar. De ska inte bara vara intressanta utan även lästa och kommenterade av många. Annars saknar de existensberättigande. Jag har svårt att förstå det resonemanget. Ingen vettig människa går väl fram till andra människor som sitter och pratar och klagar på att de är för få eller att deras samtalsämne är ointressant. Vore det bättre om de satt tysta?

Ponera att du känner en amatörskådespelare / hobbymusiker / fritidskonstnär som har premiär / konsert / vernissage. Det första du gör är väl inte att beklaga bristen på publik eller antyda att de kastar bort sin tid. Det är ju bara oartigt. Varför inte istället glädjas åt den mänskliga skaparkraften, i alla dess olika (och ibland patetiska) uttrycksformer. Det verkar ju mycket roligare.

Just rädslan för att framstå som patetisk utgör förmodligen ett betydande hinder för ett levande politiskt samtal i vårt samhälle. Men vem tjänar egentligen på att människor sitter tysta och nervöst undviker att kommunicera?

andra bloggar, om: blogg, bloggar, politik, nervositet

Konstgjort kött

Läser att forskarna är på god väg att framställa konstgjort kött. Det låter i och för sig fullständigt bisarrt men är ju i grunden jättebra. Dels behöver vi inte ta livet av levande djur för att få fram kött och dels kan köttet göras betydligt nyttigare. Det här är ett exempel på varför genteknisk forskning är viktig. Visst finns det fundamentala etiska problem när människan är objektet för gentekniken (eftersom etiken alltid är närvarande där människor är inblandade). Men att odla kött måste jämställas med att odla spannmål. Det är svårt att se att det skulle finnas etiska invändningar mot detta, möjligtvis bortsett från vissa djupekologiska perspektiv.

andra bloggar, om: kött, genteknik, etik, moral

The Naked Chef

I P1:s Kaliber idag diskuterades bl.a. problemet med de borgerliga kommunernas egoistiska flyktingpolitik. Man samtalade med Carin Jämtin, Göran Johansson, Ilmar Reepalu och Anders Lago om hur deras städer påverkas av egoismen i andra kommuner och västländer. Mycket intressant. Sorgligt nog avslutas det hela med följande meningsutbyte:

Reporter: Man kommer att leta efter en gemensam socialdemokratisk hållning i det här samtalet. Är det nåt ni vill framhålla i den diskussionen?

Ilmar Reepalu: Det har ju varit en väldig debatt om Görans uttalande som jag uppfattar att Göran har nyanserat om att man kan inte bedöma folk kollektivt. Jag tror att Göran blev missförstådd i den här diskussionen. Som jag uppfattar det nu så ser vi det på samma sätt.

Carin Jämtin: Alltså vi har alltid olika diskussioner och det ska vi fortsätta att ha. Flyktingar ska behandlas individuellt när de kommer hit och jag tycker också att Göran har nyanserat sitt uttalande.

Reporter: Har de rätt i att du har nyanserat dig?

Göran Johansson: Jag tänkte så här att om nu debatten tystnar så får jag väl göra ett uttalande till som är ännu mer onyanserat så att det nån gång nu faktiskt blir en debatt som inte tystnar.

Tablå. Mannen är orubblig. Han kan bara inte erkänna att han har fel. Alla försöker hjälpa honom att få på sig de tappade brallorna men nej, nej, inte Göran inte. Den nakne kejsaren låtsas helt enkelt att han inte alls är naken och promenerar vidare som om ingenting hänt.

(Kaliber finns i SR:s nätarkiv, repris måndag 11.03)

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, göteborg, asyl, genèvekonventionen, politik

Stadsplanering som politik

Stadsplanering är ett politiskt område. Olika politiska värderingar kommer att leda till olika ståndpunkter i många planeringsfrågor. Men ibland leder olika politiska värderingar till samma ståndpunkt. Man tycker likadant, fast av olika anledningar. Så var det under efterkrigstiden, då hela den politiska skalan var överens om den stadsskövling som funktionalisterna genomförde. Och så är det idag, när kloka politiker oavsett kulör, inser att vi måste lämna funkistänkandet och istället planera nyurbanistiskt för att få en stad som fungerar ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Det betyder inte att man inte är oeniga om en massa andra saker, som synen på allmännyttan, subventionering etc. Men den övergripande planeringssynen har förändrats. Nu är det upp till arkitekter och industri att haka på och släppa funkissargen.

Ta Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Mikael Söderlund. Jag gillar hans grundläggande förhållningssätt till stadsplanering. Ibland tycker jag att han drar helt fel slutsatser (som med Odenplangallerian). Och vi har ju helt olika politiska värderingar. Men att CNU-planering är överlägsen CIAM-planering är vi överens om.

Andra bloggar, om: mikael söderlund, nyurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Så höjer du skatten innan nyår

Att betala skatt är inte bara häftigt, det är roligt också. Tänk på alla fina saker som du är med och bidrar till. Tack vare din solidariska insats får vi dagis och vägar och sjukhus och... ja, allt möjligt skojigt. Och det är inte svårt heller. Det sker för det mesta helt automatiskt. Med tanke på hur häftigt, roligt och lätt det är att betala skatt, blir jag alltid lika förundrad över tidningarnas återkommande rubriker med temat: "Så pressar du ner skatten innan nyår", "Sänk skatten till jul", "10 knep för att sänka skatten", "Experternas bästa avdrag" etc. Vem kan ha något intresse av det?

OK, nu gissar jag att vissa av er börjar se aningen apoplektiska ut. Men innan ni exploderar, ta en stund att reflektera över er situation ur ett globalt perspektiv.

Andra bloggar, om: skatt, solidaritet, pengar, ekonomi, politik

Åsbrink Revisited

Som jag skrev tidigare så kändes det lite... märkligt att höra att Erik Åsbrink tar över Försäkringskassan. Det gör det fortfarande. Men som sagt, man kan omöjligen hävda att Åsbrink gör något fel. Istället för att, som vissa kamrater, ge efter för sina lägsta impulser och ge sig hän åt Åsbrink-bashing borde man därför reflektera ordentligt över varför det känns märkligt.

Det skulle kunna bero på att socialdemokratin håller sig med ett mycket speciellt lojalitetsbegrepp. Ett lojalitetsbegrepp med ursprung i partiets historiska roll som politisk kamprörelse. De tidiga socialdemokraterna hade att kämpa mot en arrogant och aggressiv elit, som ofta mötte argument med våld. Sådana erfarenheter föder lätt en soldatmoral. Man kräver fullständig lojalitet med rörelsen. Partiet måste gå före allt annat. Ur ett sådant perspektiv finns ingen gräns mellan privat och offentligt. Allt som skadar partiet är fel, allt som gynnar partiet är rätt.

Om den här mycket preliminära analysen stämmer, så är frågan om en sådan soldatmoral är produktiv för partiet idag. Den politiska situationen har ju förändrats avsevärt sedan rörelsens tidigaste år. Det kanske är dags att helhjärtat ta klivet över till en civil partimoral. Samtidigt utövar förstås det nostalgiska lojalitetsbegreppet en svåremotståndlig emotionell kraft. Särskilt i ideologiskt oroliga tider, när allt som verkade fast förflyktigas.

Hur som helst, jag ska i alla fall försöka hålla mina emotioner i schack i fortsättningen. Alltså: Grattis till jobbet Erik! Du kommer säkert att bli en utmärkt chef.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, erik åsbrink, moderaterna, försäkringskassan, politik

Preview

På tal om musik, den alternativa musikfestivalen Preview (arrad av kning disk och Atalante) kör igång idag. För mycket rock för min smak, men kulturhjältar som kning och Atalante stödjer jag gärna (även om innehållsdeklarationen på Atalantes hemsida verkar vara skriven av Bert Karlsson, jag menar uttryck som "hetaste musikakterna" är ju bara buskis). Koloni kör doom på Underjorden för er som är ännu mer indie.

Tyvärr kommer det väl inte så mycket folk varken till Atalante eller Underjorden. GSHF har ju säsongsavslutning samtidigt...

Andra bloggar, om: musik, kning disk, atalante, koloni, underjorden

Socialdemokratisk humor

Vad har Mona Sahlin, Pär Nuder, Katrine Kielos och Eric Sundström gemensamt?

Just det, de är i likhet med 87% av Sveriges befolkning Bruce Springsteen-fans. Jag har tidigare tagit upp detta obehagliga faktum och de bisarrerier det lett till. Man har exempelvis på allvar diskuterat om the Boss (ja, han kallas så av sina apologeter) skulle vara sosse. Med tanke på att 93% av sossarna verkar vara bruce-fans är det inget orimligt antagande, även om jag naturligtvis inte håller med. Socialdemokratisk musik är förhoppningsvis mycket bättre än så.

Jämför med socialdemokratisk humor. Den håller ju en oerhört hög nivå. Jag tänker då exempelvis på the Kids in the Hall. Klassisk sosse-humor. Här är ett smakprov (som för övrigt verkar handla om min gamla hemstad Uppsala):




Andra bloggar, om: socialdemokraterna, humor, the kids in the hall, bruce springsteen, uppsala

Smolk i SCB-bägaren

SCB:s partisympatiundersökning visar ett stort och starkt stöd för Socialdemokraterna. Det är roligt. Men det betyder inte att vi vinner valet 2010. Det betyder inte ens att vi skulle vinna valet idag. Det betyder bara att si och så många människor svarat det de svarat i en opinionsundersökning. Jag ogillar opinionsmätnings-hysterin, även när mitt parti får fina siffror. För mig är opinioner politiska meningsbildningar, och sådant formuleras inte i individuell isolering utan tillsammans med andra människor i ett politiskt (alltså samhälleligt) sammanhang.

"Opinionsundersökningen" är lockande eftersom den liknar voteringen. Men voteringen är ju egentligen det minst intressanta och minst "politiska" i vår demokratiska process. Det är resonemanget och argumenteringen innan voteringen vi borde fokusera på. Annars riskerar vi att få en helt medialiserad politik med mediatiserade medborgare och sifferjakt istället för verklig opinionsbildning. Ronny Ambjörnsson skriver klokt om detta i DN idag.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, scb, opinion, ambjörnsson, politik

Erik - le Smooth Operator - Åsbrink

Hörde precis att Erik Åsbrink tar över Efraimssons jobb och hey, jag är den förste att framhålla vikten av att skilja på privata och offentliga roller, men det här känns ju lite... märkligt. Det är klart att man ska kunna arbeta som statstjänsteman även om man inte som medborgare har röstat fram regeringen. Det vore ju bisarrt annars. Men samtidigt känns det hela en aning... märkligt. Vem Åsbrink är gift med ska naturligtvis inte heller spela någon roll. Det tillhör ju privatlivet och det vore naturligtvis orimligt att blanda ihop det med uppdraget. Men trots allt framstår allting som en smula... märkligt.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Att sakna fingerspitzgefühl är ju inget brott och egentligen borde man kanske vara glad att regeringen valde en sosse och inte en moderat, men som sagt, det känns lite... märkligt.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, erik åsbrink, moderaterna, försäkringskassan, politik

Solidarisk stadspolitik II

Att ha tak över huvudet är ett av de mest grundläggande mänskliga behoven. Men ett hem är mer än så. Det är en privat sfär, ett personligt geografiskt rum. Med en något ansträngd metafor skulle man kunna säga att den fyller samma stödjande funktion för medborgaren som logen för skådespelaren. Att bostaden är en central politisk fråga är alltså inte underligt.

När vi segregerar människors bostäder så segregerar vi människorna. Ju längre avståndet är mellan människors bostäder, desto längre mellan människorna. Tillåter vi den fortskridande klassmässiga segregeringen av svenska städer kommer vi snart att hamna i en socialt ohållbar situation. De välbärgade nöjer sig inte heller längre med ekonomiska murar. Allt oftare bygger man rent fysiska murar för att hålla pöbeln borta.

Lösningen är självklart inte att höja hyrorna i attraktiva områden (som i Malmö), utan att göra fler områden attraktiva (genom nyurbanistisk stadsplanering). Lösningen är inte att sälja ut medborgarnas politiska inflytande över bostadsmarknaden, dvs. allmännyttan (som i Stockholm) utan att öka det (genom att bygga fler hyresrätter). Lösningen är inte att ge efter för byggindustrijättarnas cyniska vinstmaximeringskoncept, även kallat nyfunkis, (som...tja, överallt) utan att övervinna byggbranschens gigantiska marknadsmisslyckande, tex. genom att starta kommunala byggföretag (som man planerar i Göteborg).

Vi måste, kan och kommer att lösa det här problemet. Och lösningen är en solidarisk stadspolitik.

Andra bloggar, om: solidaritet, allmännytta, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Motarbetarlinjen

Försäkringskassan ordförande Inger Efraimsson hoppar av. Hon har i det längsta försökt vara lojal med regeringens motarbetarlinje men nu tycker hon att politiken passerat det anständigas gräns. Regeringen får nu hitta någon mindre samvetsöm person som inte har något emot att mobba sjuka människor. När till och med Svenskt Näringsliv tycker att regeringens politik är för hård så har det ju gått långt.

Borgarna vann valet med ett skojigt partytrick. De fick oss att tro att det var de svagaste och mest utsatta som var det stora samhällsproblemet. Det skulle inte finnas minsta misstanke om att någon sjukskriven lyckats lura till sig någon hundralapp. Trots att fusket på andra sidan samhällsstegen kostar samhället ofantligt mycket mer. Att de fick breda väljargrupper att svälja detta småborgerliga ressentiment var en bedrift. Men kör man samma partytrick om och om igen så börjar folk till slut genomskåda det.

Andra bloggar om: försäkringskassan, efraimsson, motarbetarlinjen, borgarna, politik

Mitt torg är min sorg

Även om jag diggar Lars Marcus (se tidigare inlägg) och dessutom tror att han har helt rätt vad gäller Norra stationsområdet, så blir jag lite tveksam vad gäller historieskrivningen. Kritiken av funktionalismens stadsplaneringsideal kan knappast förläggas tilll 60-talet. Antingen får man gå till 40-talet och genombrottet för folkhemsfunkisens mjukare grannskapsplanering (jfr N:a Guldheden) eller till början av 70-talet, då miljonprogrammets brutalistiska planering totalt (och ganska abrubt) havererade. Att, som man ofta gör idag, mobba 80-talet för "formalism" är också tveksamt. Alla verkar hata pastell-postmodernismen idag. Men stadsplaneringsmässigt var 80-talet knappast mer formalistiskt än tidigare epoker. Och vad gäller "torget" som planideologi, har den levt sitt eget liv under efterkrigstiden och var inget utmärkande för just 80-talet.



Torg


Jag gillar torg men avskyr "torg". "Torget" (centrumanläggningen) har i alla tider varit ursäkten man använt för att få bygga låda efter låda av monofunktionell människoförvaring. Peta dit "torg" med jämna mellanrum så har vi kirrat den demokratiska och sociala biten. Torg är ett plötsligt avbrott i en tät och kraftfull stadsväv. "Torg" å andra sidan är en patetisk samling av ICA, pizzeria, och i bästa fall blomsteraffär, i ett glest och uppgivet förortslandskap.



"Torg"


I vanliga fall hade det funnits butiker längs med gatorna. Men eftersom husen är byggda som monofunktionella bostadshus och man styrt undan genomströmningstrafiken och dessutom byggt så obegripligt glest, så är etableringar förstås omöjliga. Därför bygger man ett "torg", där allt ska finnas. Men eftersom hela bebyggelsestrukturen är formad efter bilen är det naturligtvis enklare för invånarna att åka och handla någon annanstans. Och där står vi än idag och stampar.

Alltså: Glöm "torget" och inför ett moratorium på monofunktionella hus.

Andra bloggar, om: torg, funkis, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Marcus om Norra Station

Sveriges egen mr. Space Syntax Lars Marcus är kritisk mot planerna för Norra stationsområdet i SvD idag (ej på nätet), här är ett utdrag:

Den största bristen är den överdimensionerade Norrtullsplatsen som i planområdets mest strategiska läge i stället för direkta och kontinuerliga stråk mellan högskolorna skapar ett stort tomrum och tvingar in gående i komplicerade rörelsemönster. Effekten blir en barriär som skapar en känsla av avstånd snarare än närhet både mellan högskolorna och till Nationalstadsparken. Särskilt viktigt för att föra högskolorna närmare varandra är vidare att skapa väl fungerande östvästliga gator. Men det enda nytillskott planen erbjuder är den föreslagna Norrtullsallén som i praktiken bara blir en lokalgata i den nya bebyggelsen och därmed inte alls bidrar till att göra det nya området till en del av staden. I korthet är planen ett uttryck för en bristande kunskapsutveckling inom stadsbyggandet.

Efter 60talets hårda kritik av funktionalismen, med sin tro på att programmera in ett meningsfullt innehåll i nya stadsmiljöer med grundläggande funktioner som bostäder och arbetsplatser, slog det på 80talet över i något som inte kan kallas annat än formalism. Här står tron i stället till att vissa stadsformer som gator och torg i sig själva är bärare av ett rikt stadsliv. Det viktiga är naturligtvis inte form eller funktion i sig utan samspelet dem emellan, det vill säga hur stadens struktur och utformning understödjer stadslivet. Kunskapen om dessa samband har på senare tid utvecklats starkt inom stadsbyggnadsforskningen men har fått ringa inverkan på de planer som nu lagts fram.

Andra bloggar, om: norra station, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Vetenskaplighet kontra scientism

Idag har Martin Gustafsson en fin understreckare i SvD om föreningen för vetenskap och folkbildnings jubileumsutgåva "Fakta eller fantasier". Den vetenskapsteoretiska diskursen i populärpressen lider av en dikotomisering som döljer avgörande skillnader mellan olika företrädare för "upplysningsprojektet". Lika fel som det är att klumpa ihop moderata troende med fundamentalister, lika fel är det att tro att alla "upplysta" är scientistiska empiricister a la Dawkins. Gustafsson hänvisar till Kant i sin definition av upplysningens väsen och det är bara att hålla med. Kants "Vad är upplysning?" ger onekligen det bästa svaret på den frågan.

andra bloggar om: vetenskap, kant, upplysning, empirism, scientism, martin gustafsson,

"Vart ä världen på väg?"

...är en fråga jag brukar undvika. Men efter de senaste dagarnas uppmärksammade händelser är det omöjligt att låta bli. Jag tänker naturligtvis på rockartisten Bruce Springsteens förestående spelning. För er som inte vet vem Bruce Springsteen är kan jag berätta att han är en amerikansk gubbe som spelar boogierock. Av någon obegriplig anledning är 87% av Sveriges befolkning Springsteen-fans. I vanliga fall hade detta bara varit ytterligare ett tecken på att vi lever i en ofullkomlig värld. Men det här går djupare. När ett helt Kulturfredag ägnas åt "...poeten, sexguden, det politiska kraftpaketet och den musikaliska väckelsepastorn Bruce Springsteen" är det uppenbart att något har gått mycket snett. Jag känner mig kränkt av denna bruce-normativitet. Och när Ola Sigurdson [sic!] nedlåter sig till att tolka den religiösa dimensionen i Springsteens låttexter och Eric Sundström outar sig själv som Springsteen-lover, då måste jag fråga mig själv: "Vart ä världen på väg?"

Enligt ryktet kommer Mona Sahlin att välja Bruce bredbenta boogierock framför Nobelfesten. Hon får förmodligen sällskap av Anders Borg och Pär Nuder, som också är bruce-fans. I rest my case.

När får vi en politiker med god musiksmak?



Andra bloggar om: springsteen, musik, kulturskymning, rock, radio

Europas själ

En trogen europavän tipsade mig om det här referatet från Berlinkonferensen Europa eine Seele geben. Det är en tänkvärd text, även om om man alltid blir lite nervös när någon kallar Europa för världens "geistiges Zentrum". Det finns en kontrast här, som jag berört tidigare, mellan olika förespråkare för ett enat och förenat Europa. Den som ser den rika och sofistikerade kulturen, vetenskapen och upplysningstänkandet som Europas särprägel har lika rätt som den som ser rasismen, totalitarismen och förintelsen som Europas differentia specifica.

Eller kanske lika fel. Jag tror nämligen inget av detta är europeiskt per se. Det är allmänmänskliga fenomen som råkar ha haft en särskild historisk koncentration på vår kontinent. Det är möjligtvis just detta minne, den historiska erfarenheten, som är specifikt europeiskt. Det är så jag förstår Jürgen Habermas position och som hela tiden underbygger hans starka förespråkande av ett federalt Europa, även om han tenderar att bli lite alarmistisk ibland, som nyligen i Erste Hilfe für Europa.

Att ensidigt framhålla Europas civilisatoriska bidrag, vilket ofta är fallet i EU-administrationens PR-jippon, är att svika detta minne. Europas historia är också historien om filosofiskt lagda idealister som ödelagt människors liv för att förverkliga sina drömmar. Det behöver man inte vara en lågpannad eurofob för att erkänna. Och det måste kanske särskilt vi idealistiska europavänner ha i minnet.

Andra bloggar om: habermas, europa, eu, demokrati, politik

Solidaritet i praktiken

Är du ivrig att göra en god gärning? Det råder för närvarande akut blodbrist i Göteborg. Gör som jag och strosa iväg till blodgivarmottagningen imorgon. Det tar inte så lång tid och du kommer garanterat att känna dig som en bättre människa efteråt. Här finns mottagningarna...

Andra bloggar, om: blodgivning, göteborg, solidaritet

Klara klarnar

Planerna på de nya Klarakvarteren börjar klarna. Att arbetsnamnet är "Klara sjöstad" gör ju ingen lugnare. Den stora frågan är om man kommer att våga bygga riktig stadsmiljö på detta gigantiska innerstadsområde. Tänk ett rutnät med tät men blandad bebyggelse, mycket höga och mindre höga hus, arty och traditionellt sida vid sida. Integrerat med resten av staden. Låter väl ganska kul? Eller så låter vi byggmaffian smälla upp ett nytt Hammarby Sjöstad, gastkramande tråkiga nyfunkislameller för den nystartade medelklassfamiljen och PEAB-estetik. Isolerat från omgivningen. Vad säger ni?

Andra bloggar, om: klara, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Pinsamt för Göran och Göteborg

Igår var det distriktskongress i Göteborg. Rådslagsgrupperna presenterade sina förslag, som stöttes och blöttes av ombuden i två timmar. Det var givande diskussioner. Sist på programmet stod Göran Johansson. Han skulle förklara sitt inlägg om direktavvisning. Förklaringen var enligt Göran att han ville "skapa debatt". Mer förklaring fick man inte. Istället koncentrerade han sin energi på att kritisera medier, borgare och politiskt korrekta, som alla verkade konspirera mot honom. Enligt Göran var hans utspel ett försök att hindra Sverigedemokraterna att "ta över" de här "tabubelagda" frågorna. Vad vi inte fick höra var ett klart och tydligt besked om huruvida han står för sitt förslag, om han verkligen menar att vi ska bryta mot Genèvekonventionen.

De talare som följde hyllade den store ledaren och hans djupa engagemang och låtsades som om Göran egentligen inte hade menat vad han sa. Det vettigaste inlägget hade som vanligt Alexander Sofroniou, som påpekade att det här var helt fel sätt att få igång en debatt. Dels flyttas diskussionen till Sverigedemokraternas ringhörna, dels ger det borgarna smashläge.

Den siste talaren tyckte att vi skulle sluta vara så politiskt korrekta och följa Görans förslag. Det vore alltså helt i sin ordning att bryta med Genèvekonventionen och direktavvisa flyktingar. Efter detta obehagliga inlägg äntrar Göran talarstolen igen och, tro det eller ej, har inga invändningar! Han vägrar envist att ta tillbaka sitt förslag, trots att det alltså bara var avsett att "skapa debatt".

Det finns två möjliga förklaringar till detta pinsamma debacle:
1. Göran slängde ur sig en idiotgrej som slogs upp av media, han är så full of himself att han inte kan med att göra en pudel och väljer därför att flumma runt tills frågan fösvinner. 2. Göran tycker faktiskt att vi ska bryta mot Genèvekonventionen.

Jag hoppas verkligen, verkligen att det rör sig om alternativ 1. Men alldeles oavsett så har vi ju ett enormt problem om den ledande socialdemokraten i staden kan säga något så korkat, direkt i strid med partiets värderingar och politik, utan att be om ursäkt och utan att någon kamrat i Göteborg vågar ställa honom mot väggen. Jag nästan hoppas att det beror på att de är rädda för honom. För jag vill inte tro att de tycker att han har rätt.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, göteborg, asyl, genèvekonventionen, politik

Plattans problem

Borgarna vill glasa in och privatisera en stor del av Plattan. Nätverket Alternativ Stad protesterar. Arkitekten Jörgen Kjaergaard som var med och byggde Plattan vill naturligtvis att platsen ska se ut som den alltid gjort: "Sergels torg är vårt 60-tal som vi ska våra rädda om". Det är ju lite lustigt att 60-talets marodörer förvandlades till försiktiga konservatorer så fort deras egna byggnader stod klara.

Sergels torg har väl aldrig varit någon lyckad plats ur stadsplaneringssynpunkt men inglasning och privatisering är verkligen helt fel väg att gå. Plattans problem är inte avsaknaden av klimatkontroll eller flashiga butiker. Problemet är den fnoskiga trafiksepareringen. Sergels torg är ett typexempel på hur uselt den funktionalistiska planeringen fungerar i praktiken. Om man överhuvudtaget ska planskilja så får man väl ha människorna ovanför bilarna. Men det finns naturligtvis ingen anledning att planskilja om det inte gäller motorväg.

Andra bloggar, om: plattan, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Betongelit om spårtaxi

På Sveriges bästa stadsplaneringsblogg, Betongelit, hårddissar Karl Rüter futuristkonceptet spårtaxi. Det är lätt att hålla med. Den här typen av utopistiska teknikfantasier kändes fräscha och förutseende vid förra sekelskiftet. Idag har vi, genom bitter erfarenhet, förhoppningsvis en mer nykter syn. Men vi bör vara vaksamma, det räcker ibland med en kommunstyrelseordförande med megalomani för att gamla misstag ska upprepas.

Osökt går mina tankar till the Simpsons och den oförglömliga the Monorail song.

Andra bloggar, om: betongelit, spårtaxi, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Myten om Rosenberg

Göran Rosenberg, en gång en av Sveriges få intellektuella av kontinentalt snitt, fortsätter sin förvirrade Sisyfosklättring uppför religionsberget. Gång på gång tappar han greppet om argumenten, som rullar iväg långt, långt bort, men snart är han tillbaka och kämpar. Det hela är obegripligt men vi måste kanske föreställa oss Rosenberg lycklig...

Denna gång gäller det en recension av Mark Lillas bok Det västerländska undantaget i DN (ej på nätet). Tesen är enkelt uttryckt att sekulariseringen är en kulturellt och religiöst specifik utveckling inom en "västkristen" idétradition. Detta går naturligtvis utmärkt ihop med vad som verkar vara Rosenbergs uppfattning, att den moderna rationalismen är en sorts postkristendom:

Den organiserade religionens ställning har onekligen försvagats, men därmed inte nödvändigtvis människors behov av något att tro på. Sekulariseringens outtalade ”religion” är tron på det materiella framsteget. Sekulariseringens akilleshäl är och förblir det materiella framstegets potentiella bräcklighet som löfte och potentiella otillräcklighet som mening. Vad Mark Lilla vill visa är att det behov som religion eller tro i någon form har svarat mot i varje mänskligt samhälle svårligen kan avskaffas eller trivialiseras. Och att de passioner och konflikter som detta behov från tid till annan har utlöst inte kan betraktas som slutgiltigt pacificerade eller bemästrade. Och att det slags formella separation mellan religion och politik som vi i dag betraktar som en oundgänglig följd av samhällets modernisering och demokratisering är det högst specifika resultatet av en högst specifik västerländsk erfarenhet och utveckling. Västvärlden har ingen anledning förvänta sig att andra civilisationer, präglade av en annan historisk relation mellan religion och politik, kommer att hantera problemet på samma sätt, skriver Lilla. ”Vi måste ständigt påminna oss att vi lever i ett experiment och att det är vi som är undantaget.”

Vi ser här Rosenbergs gamla vanliga käpphästar och de gamla vanliga felsluten. Låt oss därför konstatera följande:

1. Det är skillnad på tro och tro. Den skillnaden består i huruvida man har rationella och falsifierbara skäl för sin tro eller inte. Den skillnaden försvinner inte bara för att både är trosuppfattningar. Alltså: Ateismen är ingen "religion". Jfr tidigare inlägg.

2. "Tron på det materiella framsteget" är ingen nödvändig ingrediens i sekularisering. Framstegstanken, om något, var en historiskt specifik västerländsk företeelse med kristna rötter. Följaktligen är den inte heller en "akilleshäl" för det ateistiska upplysningstänkandet. Den där kopplingen är ett arv från Adorno/Horkheimers totaliserande civilisationskritik.

3. Rationellt tänkande är inte specifikt västerländskt. Jag vet att det låter bisarrt i dina öron Göran, men så är det. "Icke-västerländska" människor har precis samma förmåga till rationellt tänkande som "västerländska". De är nämligen också människor. Historien är unik, rationaliteten är allmänmänsklig.

(Det här, och inget annat, var inlägg nr 100).

andra bloggar om: göran rosenberg, sisyfos, religion, ateism, kristendom, rationalitet, mark lilla

Det kosmopolitiska Europa

Mats Andréns föreläsning igår gav mycket material till fortsatta resonemang om det europeiska projektets framtid. En viktig poäng som berördes var skillnaden mellan partikularistiska och universalistiska definitioner av den europeiska identiteten.

I första hand då mellan de som, i likhet med påven, lägger in en religiös eller kulturell identifikatorisk dimension och de som, i likhet med Habermas, närmast likställer den europeiska identiteten med upplysningsprojektet och minnet av kontinentens förgörande krig. I det ena fallet en exkluderande och konservativt kommunitaristisk definition, i det andra fallet en inkluderande och progressiv.

Sociologen Ulrich Beck nämndes också i sammanhanget. Beck, som gjorde sig ett namn med Risikogesellschaft (1986), har väl inte riktigt levt upp till förväntningarna sedan dess. Men han är väl värd att läsa, tex i senaste Literaturen. Finns översatt på sign&sight.

andra bloggar om: mats andrén, europa, gshf, demokrati, politik, habermas, ulrich beck

Slaget om Europas identitet

Imorgon har vi en ny premiumbokning till GSHF. Professor Mats Andrén (jo, det är faktiskt sant) kommer att tala. Tema för föreläsningen: Slaget om Europas identitet. För den som är intresserad har Andrén nyligen gett ut en ny bok: Den europeiska blicken och det lokala självstyrets värden.

Ur förlagets presentation:

"Bokens övergripande tes är att det finns ett samband mellan den europeiska blicken och diskussionerna om det kommunala självstyrets värden. Det lokala självstyret blir en kontroversiell fråga när idéer formuleras som är hämtade från Europa och bär andra perspektiv än de som är förhärskande i Sverige. Då ifrågasätts och utmanas den svenska traditionen av statskontroll. Då tänks nya tankar, då ser man andra möjligheter. Statsperspektivet ställs mot ett kommunperspektiv. Idag har det kommunala självstyret åter blivit ett omstritt begrepp. I vilken grad skall kommunerna själva avgöra vad de skall ägna sig åt och i vilken utsträckning skall de utföra vad staten ålägger dem? Vilka värden skall det kommunala självstyret hävda? För att förhålla sig till sådana frågor krävs kunskap om vilka det kommunala självstyrets värden är, hur de historiskt har vuxit fram och vilka traditioner de knyter an till. För första gången görs här en undersökning av det svenska kommunala självstyrets värden från dess början och fram till våra dagar. Boken ställer frågor om hur dessa värden diskuterats och förändrats men också hur förbindelserna till den europeiska idéutvecklingen har sett ut."

andra bloggar om: mats andrén, europa, gshf, demokrati, politik

Retro Manga

Måste bara tipsa om idéhistorikern Edda Mangas krönika i GP idag (ej på nätet). I en märklig text skruvar hon den numera välbekanta poststrukturalistiska jargongen tillbaka till dess febriga 70-talsstadium, och kryddar med lite Laing och Feyerabend. Tesen? Tja, inget märkvärdigt, bara att mistelextrakt botar cancer. Ja, och så naturligtvis att den västerländska logocentrismen förtrycker oss allihopa. Same old. Lägg märke till de genrespecifika citat-tecknen:

Att pröva mistelextraktens verkningar ”vetenskapligt” innebär att man antar att de biomedicinska testmetoderna äger universell giltighet bortom det kunskapsparadigm de är inskrivna i. Men kunskapstraditionerna är djupt oeniga om grundläggande antaganden. Naturmedicin definierar ”människa” på sätt som gör statistiska studier irrelevanta, ”hälsa” på sätt som gör symptombehandling olämplig, ”orsak” och ”verkan” på sätt som integrerar psykosociala och kemiska processer snarare än bara inriktas på ”aktiva substanser”. De tillhör helt enkelt olika paradigm som bör verifieras enligt interna kriterier.

Vilka falsifikationskriterier som ska användas får vi tyvärr inte veta. Det hade varit intressant...

andra bloggar om: poststrukturalism, edda manga, logocentrism, feyerabend, laing

OBS: Kina och Kajsa

Den här veckan är P1:s OBS alltid intressanta debattprogram (snarare resonemangsprogram) extra intressant. Dels får vi en recension av Rob Giffords China Road, som bl.a. diskuterar likheterna mellan USA och Mittens Rike. Dels gör s-studenters Kajsa Borgnäs ett klokt inpass om förvridningen av arbetsdiskursen.

Borgnäs dyker upp lite överallt nuförtiden, kanske årets mediarookie efter Queen Kielos? S-studenter gjorde helt klart ett klokt val när man valde ordförande. Bloggar gör hon också fortfarande, om än något oregelbundet.

andra bloggar om: radio, obs, kina, kajsa borgnäs, politik

Lågbro, ja tack!

Första utredningen om ny Göta Älv-bro är nu klar. Helst av allt vill man ha en lågbro. Det är billigare, tar upp mindre markyta för anslutningar och är smidigare för cyklister och gående. Så vad är problemet? Jo, man skulle vara tvungen att hårdare reglera älvtrafiken. Det tror jag vi kan leva med. Alltså: Lågbro, ja tack! Då behöver vi inte heller bygga en separat GC-bro för hundratals miljoner (vad gäller idén om viadukt över stationsområdet blundar jag och låtsas som ingenting).

Andra bloggar, om: lågbro, göteborg, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Orientalistisk postkolonialism

Den stridbare journalisten Andreas Malm recenserar idag Joseph Massads Desiring Arabs i DN. Massad är, i likhet med Malm, besjälad av det postkoloniala perspektiv som Edward Said utvecklade (Väst förtrycker Öst genom att nedvärdera Öst). Enligt Malm fördjupar Massad Saids analys av orientalismen genom att undersöka hur den orientalistiska matrisen "satt sig i arabernas egna sinnen" (Väst förtrycker Öst genom att få Öst att nedvärdera Öst). Hur gick det till?

Jo, det puritanska Väst främställde Öst som promiskuöst. Öst gick på det och försökte bli puritanska för att efterlikna Väst. Nu är Väst promiskuöst och framställer Öst som hämmat. Men tji får Väst, för nu vill inte Öst längre vara promiskuöst. Ja, som ni ser är analysen oerhört subtil.

Det mest problematiska med den här formen av postkolonialism är inte det obegripligt förenklade och pojkrumsaktigt polariserade i analysen. Nej, det mest problematiska är att den själv är så grovt orientalistisk. Miljontals individer (med fler inbördes skillnader än likheter) subsumeras under en enda reifierad kategori, "Öst", som sedan ställs mot ett annat påhittat metasubjekt, "Väst". En sådan förenkling blir inte mer försvarbar för att man tror sig vara "one of the good guys". Och är det inte märkligt hur man ständigt framställer "Väst" som det handlande subjektet, medan "Öst" blir det rent reaktiva bollplanket?

Läs Malms slutkläm (halva texten) noggrannt. Vad säger han egentligen? "För varje sionistisk politiker som gråter krokodiltårar över förtrycket av homosexuella palestinier, egyptier, iranier, desto vanligare blir föreställningen att de står i förbund med fienden". OK, så genom att uppmärksamma förtrycket i "Öst" förstärker vi det bara. Men om vi inte låtsas om det så kommer det att... försvinna? Tillåt mig att tvivla.

andra bloggar om: orientalism, postkolonialism, andreas malm, edward said, joseph massad

Europa och socialdemokratin

Vad vill vi egentligen med Europa? Finns det fortfarande någon visionär, politisk kraft i det europeiska projektet? Allt fler europeiska politiker, inte bara här i Sverige, ger efter för det nationalkonservativa ressentimentet. En politiskt impotent frihandelszon verkar vara den dröm som förenar politiker, näringslivsföreträdare och väljare, oavsett ideologisk hemvist. I Die Zeit finns ett refererat av ett samtal mellan de tyska socialdemokraterna och filosofen Jürgen Habermas, som sätter denna visionära kraftlöshet i blixtbelysning.

Habermas konstaterar att Europa befinner sig i en återvändsgränd. Det nuvarande dödläget måste brytas. Hans förslag är känt sedan tidigare, låt folken i de europeiska länderna ta ställning till ett fördjupat politiskt samarbete på överstatlig nivå, och låt de som vill gå vidare göra det, utan de andra. Det tyska socialdemokraterna är dessvärre lika låsta som sina partikamrater i andra länder vid fortsatta "kompromisser om kompromisser" i all oändlighet.

Fortsättning följer...

andra bloggar om: socialdemokraterna, europa, habermas, demokrati, politik

Kommunalt byggföretag

Socialdemokraterna i Göteborg ska nu undersöka möjligheten för kommunen att starta och driva ett byggföretag i kommunal regi.

Ur pressmeddelandet:

"Vi socialdemokrater tycker det är viktigt att värna och utveckla hyresrätterna även i centrala lägen. Därför slår vi vakt om den blandade staden, med blandade upplåtelseformer i boendet. Under det senaste året har konjunkturen på byggmarknaden lett till att det är svårt att få in anbud på byggnadsarbeten. Detta leder till att det har blivit betydligt dyrare med byggnation och underhåll för våra kommunala bostadsbolag. Göteborg är en stad som växer, detta är väldigt roligt och positivt. Att öka antalet invånare i kärnan av vår stad är ett viktigt mål för att kunna utveckla och skapa ytterligare förutsättningar för expansion och nya arbeten."

Bostadsmarknaden är ett klockrent exempel på market failure, sedan får nyliberalerna och oligarki-kramarna säga vad de vill. Kommunala byggföretag låter som en god idé.

En socialdemokratisk stadspolitik tar form...

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, göteborg, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Raattamaa-viruset

Ett fruktansvärt virus härjar i vårt land. Nej, jag pratar inte om caliciviruset (vintersjukan). Det är ingenting jämfört med det fasansfulla virus jag tänker på: Raattamaa-viruset. Det börjar som en helt vanlig och naturlig upprördhet över orättvisorna i samhället och kan ofta blandas ihop med hälsosam ilska över klasskillnader. Nästa stadie är ett oregerligt klasshat riktat mot medelklassen (som man själv naturligtvis tillhör) och en motsvarande vurm och förälskelse i arbetarklassen (som man läst böcker om). Än så länge är symptomen alltså bara lite löjliga och fnoskiga.

Men nu börjar det riktigt otäcka stadiet. Hatet mot medelklassen sprider sig nu till att även gälla de hus och stadsdelar där medelklassen antas bo (kvartersstad). Logiken är lika enkel som tossig: "Eftersom medelklassen bor där så måste den vara ond". Samtidigt som man börjar kaskadkräkas på innerstadsbebyggelse börjar man urskillningslöst hylla förortsbebyggelse (sprawl) eftersom arbetarklassen antas bo där: "Om arbetarklassen bor där så måste den vara god". Vid det här laget är patienten förstås bortom räddning.

Usch ja, det är ett hemskt virus. Förhoppningsvis kan vi hitta ett vaccin innan fler insjuknar.


Andra bloggar, om: raattamaa, klasshat, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Komplett fiasko

Jaha, så var det kört för den här gången. NCC har nu lagt ned sitt försök med industrialiserat byggande. Det blev för dyrt att köra igång en helt ny produktionstyp. I den bästa av världar skulle det ha funkat, men dagens byggsituation i Sverige är ju inte den bästa. Per Lindvall på SvD uttrycker det hela ganska väl: "Byggföretagen har också hittills visat att de klarat av att vältra över de höga, och stigande, kostnaderna på kunderna". Jodå, det klarar de av. Problemet är vad de inte klarar av.

Andra bloggar, om: ncc, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Derrida och Don Ruin

Hans Ruin recenserar idag i DN Jacques Derridas Apoteket som kommit i svensk översättning. Ruins panegyrik över Derrida är en smula patetisk men inte helt missriktad. Derrida var onekligen en av de stora nyskaparna inom såväl litteraturvetenskap som filosofi. Hans dekonstruktivistiska ansats har kommit att inspirera arméer av poststrukturalister. Vad som däremot klingar besvärande falskt i Ruins text är den sedvanliga ansträngningen att göra Derrida till mer av en rebell och outsider än vad han faktiskt var. De senaste decennierna har Derrida och hans epigoners angrepp på ordningen ofta självt blivit en ordning, en arrogant regim som förhindrar varje konstruktiv ansats. Detta kan naturligtvis inte Ruin se, förblindad som han är av en fyrtio år gammal underdog-diskurs.

För somliga innebar introduktionen av Derrida en hotfull och besvärande komplikation av tingens ordning. För andra var det en viktig händelse, som gav impulser som genljuder än i dag inom svensk humanistisk forskning. Humaniora hotas nämligen inte bara utifrån, utan också inifrån, när den ser sitt uppdrag som ett rent traditionsbevarande eller alternativt väljer att bepansra sig bakom en fixerad metod.

Jag tror definitivt att Ruin överskattar risken för ett överdrivet tradtionsbevarande (vilka traditioner finns att bevara?) inom svensk humaniora och den fixerade metod som man vanligtvis bepansrar sig bakom är ju just den Ruin et alia företräder (den ytterst bekväma anti-metoden). Den till intet förpliktigande relativismen är nog ett större hot mot humaniora än de väderkvarnar Ruin väljer att bekämpa.

andra bloggar om: derrida, hans ruin, litteratur, filosofi, humaniora

En vanlig ovanlig hjälte

Barbro Jönsson är onekligen en hjälte. En av alla dessa vanliga ovanliga människor som upprätthåller vår civilisation. För det är viktigt att komma ihåg att vår civilisation inte är något självklart eller givet, som består oavsett vad vi gör, utan en samlad handling som vi måste återupprepa varje dag. Vissa av oss tar ansvar för denna civilisation, andra hänger bara på och ett fåtal bekämpar den aktivt. Att vi måste stå emot detta fåtal är vi nog alla överens om. För att citera Jönsson: "Det enda sättet att tvinga tillbaka grupperingen är att visa att alla vi andra står eniga, och att ingen av dem som drabbats står ensam."

När det är stor dramatik på gång är frestelsen stor att hugga till med drastiska åtgärder bara för att visa "att man gör något". Det är populism. Därför vill jag faktiskt ge Beatrice Ask en eloge för att hon tillåter sig att tänka efter och inte hals över huvud inrättar ett svenskt FBI eller gör något annat mediemässigt och "handlingskraftigt". Vi får se hur länge hon står emot medielogiken.

andra bloggar om: barbro jönsson, maffia, demokrati, civilisation, politik

approximation om deltagande

Idag är jag lite arg på Sveriges bästa arkitekturblogg, approximation. Först nu upptäckte jag nämligen vad som mycket väl kan vara Sveriges viktigaste blogginlägg 2007, Verktyg för deltagandeplanering. Jag var bortrest och missade det med en hel månad. I fortsättningen förväntar jag mig att folk kollar med mig innan de lägger ut så geniala inlägg.

Andra bloggar, om: approximation, stadsplanering, demokrati, arkitektur

Asplund ligger orörlig i sin grav

Jaha, då var det klart. Det blev Delphinium, "transparent" (har ni hört den förr?), blygsamt, försiktigt. Right up svenska beställares alley alltså. Nu väntar förmodligen några månaders bantning och så står vi där med en harmlös liten glaslåda som vanligt.

Ola Andersson på SvD är kritisk eftersom förslaget är för spektakulärt [sic!]. Hey Ola, jag gillar dig, men kom igen... Spektakulärt? Som en tallrik fil möjligtvis.

Peder Alton, som tidigare dissade Delphinum, gör nu en kovändning och tycker att det är det bästa alternativet. Ingen hade naturligtvis väntat sig något annat av DN:s "arkitekturexpert", som alltid står rakryggat med ett blött finger i luften. Vem vet vad som blir nästa oväntade drag av denne överraskningarnas man, kanske en storögd hyllning av Rem Koolhaas eller Zaha Hadid? You just never know with that guy...

Andra bloggar, om: asplund, peder alton, stadsplanering, delphinium, arkitektur

Får i ulvakläder

Det finns bland en del nurbare en viss oro inför prefab-lösningar och en starkt industrialiserad byggprocess. Det är förståeligt eftersom det industrialiserade byggandet traditionellt varit så nära förbundet med funktionalismen som modell. De mest "industriella" områdena (miljonprogrammen och villamattorna) har också varit de mest funktionalistiska, och alltså de minst stadsmässiga. Men det är ett felslut att anta att industrialisering i sig innebär anti-urbanism. Hade det varit så hade det varit kört för nurbanismen, eftersom den tid då hela städer byggdes för hand oåterkalleligen är över, vilket mest är på gott. Industrialisering är också en förutsättning för billigare hus, som i sin tur är en förutsättning för social blandning, som i sin tur är en förutsättning för levande stadsmiljö.

Jag tror inte (som vissa nurbare) att levande stadsmiljö är en spröd växt som bara klarar sig under noggrannt kontrollerade växthusförhållanden. Nej, det är snarare ett kraftfullt ogräs som överlever de flesta bekämpningsmedel. Det ska till riktigt toxiska medel (som zonering, trafikseparering mm) för att döda den. Husens rent estetiska utseende är inte oviktigt, men i grunden är det faktiskt en sekundär fråga. Det avgörande för en levande stadsmiljö är inte om husen är prefab eller inte, utan hur mycket det kostar att bo i dem, om det finns en blandning av funktioner i dem, på vilket avstånd de står från varandra, om det finns genomströmningstrafik etc.

Läs gärna CNU:s charter, det finns inget där som står i motsats till industrialiserat byggande, tvärtom.

Andra bloggar, om: new urbanism, nurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Industrialisering in a good way

Jag har haft svårt att skriva senaste tiden. Det beror på att jag hållit tummarna för NCC:s satsning på industriellt byggande. Inte sedan jag såg den första plastcykeln har jag så tydligt känt att "detta är framtiden". Förhoppningsvis går det bättre för NCC. Betongelit har skrivit om detta tidigare och approximation skriver om det idag.

Alla är vinnare om det här fungerar (ok, kanske inte alla), men en sak är viktig att komma ihåg: Om det fungerar så blir husen inte bara billigare, utan även fler. Det kommer ytterligare att öka behovet av en verkligt rationell stadsplanering, istället för den skenbart rationella stadsplanering av funktionalistiskt snitt (scaft, tråd etc) som än idag är förhärskande.

Andra bloggar, om: ncc, betongelit, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Dagens Arena

Nu finns det en radikal ledarsida som motvikt till alla Ekdahlar och PJ:s. Svensk vänsterpress egen Grand Old Man, Björn Elmbrant, samsas med nya röster som "årets medierookie" Katrine Kielos. Check it out!

andra bloggar om: socialdemokraterna, media

GP om Sonja

Rasmus Malm skrev om Sonja Schwarzenbergers text ur antologin Könskrig, "Knullar du lika jämställt som du pratar?" igår i GP:

Definitionen av "vanligt sex" har länge varit högst manlig, med traditionell erövringsmaskulinitet och manlig fysionomi som norm. Det ojämställda sexet har bland annat skapat myten om att den kvinnliga orgasmen skulle vara mer svåråtkomlig än den manliga. Men det är snart slut med det.

Skribenterna i den nyutkomna feministiska antologin Könskrig (Atlas) tar vid där storasystrarna från Fittstim slutade. I svensk sexdebatt kommer boken Könskrig att bli en milstolpe. Flera av de starkaste bidragen handlar om jämställt sex. Helt central är Sonja Schwarzenbergers intelligenta text "Knullar du lika jämställt som du pratar?" Hon ifrågasätter idén om penetration som normalsex, och vänder på perspektiven med en tänkt snuskskildring som hon presenterar som inte-alls-trovärdig.

På torsdag kan du höra henne live hos GSHF.

andra bloggar om: socialdemokraterna, gshf, sonja, schwarzenberger, sex, jämställdhet

Det nya samlingspartiet?

Mona har tydligen uppmanat partiet att överväga att möjligen tänka sig att pröva om det kanske skulle kunna vara hypotetiskt tänkbart att ha betyg tidigare än åttonde klass. Vissa påstår att denna fråga skulle vara tabu inom partiet, jag måste erkänna att jag har mycket svårt att förstå varför.

Jag tror inte att det är oviktigt när i grundskolan betyg börjar ges, men jag har svårt att tro att det kan ha en övergripande, generell och entydig effekt. Jag har inte forskat på området och mina praktiska erfarenheter inskränker sig till några sporadiska vikariat, men den enda rimliga hypotesen är väl att den "lämpligaste" betygsåldern är högst individuell. Men betyg är en bekväm symbolfråga och i trianguleringens spegelvärld gäller det tydligen nu att framställa sig som "det nya samlingspartiet".

Allt det här blir bara mer underligt eftersom vi ju redan vet vad som är det avgörande för en fungerande kunskapsskola: Rejält mindre klasser. Ok, det är ingen chocker och man behöver inte vara professor i pedagogik för att lista ut det, men det är ändå en radikal insikt, för rejält mindre klasser kommer att kosta rejält mycket skattepengar och då drar medelklassen öronen åt sig. Då är det lockande att hellre prata bekväm och billig symbolpolitik, som betyg.

Jag tycker vi socialdemokrater ska vara modigare än så. Låt oss gå till val på riktiga, konkreta reformer för skolan (mindre klasser), istället för rent diskursiv symbolpolitik (betyg).

andra bloggar om: socialdemokraterna, skola, betyg, mona, politik

Könskrig

Egentligen borde jag inte säga något än men jag kan inte låta bli för jag är så nöjd. GSHF har nämligen en riktig guldbokning till nästa torsdagsmöte. Lady Sonja Schwarzenberger (SR, SVT mm) kommer och berättar om sin artikel "Knullar du lika jämställt som du pratar?" ur den omdebatterade antologin Könskrig (Atlas). Köp boken här, läs intervju med Schwarzenberger här.

Alla som tycker att jämställdhet och sex har något med varandra att göra har anledning komma förbi och lyssna (för att inte tala om de som inte tycker det).

andra bloggar om: socialdemokraterna, gshf, sonja, schwarzenberger, sex, jämställdhet

Måndag hela veckan

Ja, det var en intressant måndag... Mona och Margot tittade förbi Chalmers (sant) och bytte några ord (sant), uppenbarligen hade de hört ryktena om att vi var där och ville hälsa på (obekräftat). Våra favorit-M&M:s var på sitt bästa humör och Mona dristade sig faktiskt att, inför några utbytesstudenter, lägga ut texten lite om hur vi ska stärka samhörigheten inom EU (på engelska nota bene): "Aj dånt bäliv in dö junajted stejts åf joråp". Hon trodde inte heller på en gemensam flagga (sic) eller andra symboler. Margot såg lite orolig ut och hoppade in med ett: "dö måst impårtant fing is to solv dö praktikal problems". Roger that.

Tja, sedan var det mer möten, inkl. ett föredrag av Frank Andersson om utbyggnaden av vårdcentraler, vilket var både intressant och en smula ironiskt eftersom jag upptäckte att jag fått vintersjukan (ni vet vad jag menar) när jag kom hem. Frank har nog besökt lite väl många vårdcentraler är jag rädd. Sedan dess har det varit Groundhog day varje dag. Men nu är jag på bättringsvägen...

andra bloggar om: socialdemokraterna, mona, margot, politik, eu, demokrati

Det är bara namnen som är nya...

Så var man hemma igen. Skönt att se att allt är som vanligt, det är bara namnen på TV4-reportrarna och de moderata företrädarna som ändrats. Idag kampanjar jag med GSHF på Chalmers. Var där eller var kvadrat.

andra bloggar om: politik