Europas själ

En trogen europavän tipsade mig om det här referatet från Berlinkonferensen Europa eine Seele geben. Det är en tänkvärd text, även om om man alltid blir lite nervös när någon kallar Europa för världens "geistiges Zentrum". Det finns en kontrast här, som jag berört tidigare, mellan olika förespråkare för ett enat och förenat Europa. Den som ser den rika och sofistikerade kulturen, vetenskapen och upplysningstänkandet som Europas särprägel har lika rätt som den som ser rasismen, totalitarismen och förintelsen som Europas differentia specifica.

Eller kanske lika fel. Jag tror nämligen inget av detta är europeiskt per se. Det är allmänmänskliga fenomen som råkar ha haft en särskild historisk koncentration på vår kontinent. Det är möjligtvis just detta minne, den historiska erfarenheten, som är specifikt europeiskt. Det är så jag förstår Jürgen Habermas position och som hela tiden underbygger hans starka förespråkande av ett federalt Europa, även om han tenderar att bli lite alarmistisk ibland, som nyligen i Erste Hilfe für Europa.

Att ensidigt framhålla Europas civilisatoriska bidrag, vilket ofta är fallet i EU-administrationens PR-jippon, är att svika detta minne. Europas historia är också historien om filosofiskt lagda idealister som ödelagt människors liv för att förverkliga sina drömmar. Det behöver man inte vara en lågpannad eurofob för att erkänna. Och det måste kanske särskilt vi idealistiska europavänner ha i minnet.

Andra bloggar om: habermas, europa, eu, demokrati, politik