Mitt torg är min sorg

Även om jag diggar Lars Marcus (se tidigare inlägg) och dessutom tror att han har helt rätt vad gäller Norra stationsområdet, så blir jag lite tveksam vad gäller historieskrivningen. Kritiken av funktionalismens stadsplaneringsideal kan knappast förläggas tilll 60-talet. Antingen får man gå till 40-talet och genombrottet för folkhemsfunkisens mjukare grannskapsplanering (jfr N:a Guldheden) eller till början av 70-talet, då miljonprogrammets brutalistiska planering totalt (och ganska abrubt) havererade. Att, som man ofta gör idag, mobba 80-talet för "formalism" är också tveksamt. Alla verkar hata pastell-postmodernismen idag. Men stadsplaneringsmässigt var 80-talet knappast mer formalistiskt än tidigare epoker. Och vad gäller "torget" som planideologi, har den levt sitt eget liv under efterkrigstiden och var inget utmärkande för just 80-talet.



Torg


Jag gillar torg men avskyr "torg". "Torget" (centrumanläggningen) har i alla tider varit ursäkten man använt för att få bygga låda efter låda av monofunktionell människoförvaring. Peta dit "torg" med jämna mellanrum så har vi kirrat den demokratiska och sociala biten. Torg är ett plötsligt avbrott i en tät och kraftfull stadsväv. "Torg" å andra sidan är en patetisk samling av ICA, pizzeria, och i bästa fall blomsteraffär, i ett glest och uppgivet förortslandskap.



"Torg"


I vanliga fall hade det funnits butiker längs med gatorna. Men eftersom husen är byggda som monofunktionella bostadshus och man styrt undan genomströmningstrafiken och dessutom byggt så obegripligt glest, så är etableringar förstås omöjliga. Därför bygger man ett "torg", där allt ska finnas. Men eftersom hela bebyggelsestrukturen är formad efter bilen är det naturligtvis enklare för invånarna att åka och handla någon annanstans. Och där står vi än idag och stampar.

Alltså: Glöm "torget" och inför ett moratorium på monofunktionella hus.

Andra bloggar, om: torg, funkis, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur