Segregerande planering
Mattias Legnér har en intressant artikel i SvD idag. Ämnet är Baltimore och stadsomvandlingen där under efterkrigstiden. Enligt Legnér visar det amerikanska exemplet att "evenemangsstråk" och lyxlägenheter vid vattnet inte automatiskt medför social harmoni och integration. Det finns ingen anledning att misstro honom. Även om utvecklingen i Sverige (tack vare socialdemokratisk politk) inte varit lika ohygglig som i USA finns alla skäl att se upp. De privata byggjättarna kämpar envetet för att segregera svenska städer på samma sätt som de amerikanska. Naturligtvis endast av ekonomiska orsaker men likväl.Tyvärr förmår sällan svenska "arkitekturexperter" att skilja olika mekanismer åt. Nyurbanistisk planering exempelvis blandas ofta ihop med medelklassig gentrifiering. Det är helt fel. Problemet är att det bara är de rika som har möjlighet att välja stadsmiljö. Jag är övertygad om att våra svenska städer skulle se helt annorlunda ut om alla medborgare fritt kunde välja stadsmiljö.
Andra bloggar, om: usa, nyurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur
Du har rätt i att nyurbanistisk planering ofta associeras med gentrifiering, men också med postmodernistiska fasader med illa genomarbetade detaljer. Jag skulle vara lika glad som du om nån ställde ut skorna och visade att det inte behöver vara så.
SvaraRadera@ jonas: fast då är vi inne på estetik och jag vill ju hävda att nyurbanismen inte har en estetik utan bara en planideologi (tskfr funktionalismen som hade bådadera). Visst är Seaside och Poundbury extrema exempel vad gäller estetik (och naturligtvis helt galet kitschiga), men det är ju de flesta skyskrapor i Dubai och Malaysia också. Det som skiljer är planideologin.
SvaraRaderaPersonligen föredrar jag estetisk eklekticism. Även illa genomförd postmodernism har sin plats i det mish-mash som en riktig stad är. Omväxling är the key word, för mycket av samma gör ingen glad, även om det är A.K. (arkitektoniskt korrekt). Tänk om det bara fanns AK-hus. Vilken mardröm...