Åsbrink Revisited

Som jag skrev tidigare så kändes det lite... märkligt att höra att Erik Åsbrink tar över Försäkringskassan. Det gör det fortfarande. Men som sagt, man kan omöjligen hävda att Åsbrink gör något fel. Istället för att, som vissa kamrater, ge efter för sina lägsta impulser och ge sig hän åt Åsbrink-bashing borde man därför reflektera ordentligt över varför det känns märkligt.

Det skulle kunna bero på att socialdemokratin håller sig med ett mycket speciellt lojalitetsbegrepp. Ett lojalitetsbegrepp med ursprung i partiets historiska roll som politisk kamprörelse. De tidiga socialdemokraterna hade att kämpa mot en arrogant och aggressiv elit, som ofta mötte argument med våld. Sådana erfarenheter föder lätt en soldatmoral. Man kräver fullständig lojalitet med rörelsen. Partiet måste gå före allt annat. Ur ett sådant perspektiv finns ingen gräns mellan privat och offentligt. Allt som skadar partiet är fel, allt som gynnar partiet är rätt.

Om den här mycket preliminära analysen stämmer, så är frågan om en sådan soldatmoral är produktiv för partiet idag. Den politiska situationen har ju förändrats avsevärt sedan rörelsens tidigaste år. Det kanske är dags att helhjärtat ta klivet över till en civil partimoral. Samtidigt utövar förstås det nostalgiska lojalitetsbegreppet en svåremotståndlig emotionell kraft. Särskilt i ideologiskt oroliga tider, när allt som verkade fast förflyktigas.

Hur som helst, jag ska i alla fall försöka hålla mina emotioner i schack i fortsättningen. Alltså: Grattis till jobbet Erik! Du kommer säkert att bli en utmärkt chef.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, erik åsbrink, moderaterna, försäkringskassan, politik