2007-12-02

Myten om Rosenberg

Göran Rosenberg, en gång en av Sveriges få intellektuella av kontinentalt snitt, fortsätter sin förvirrade Sisyfosklättring uppför religionsberget. Gång på gång tappar han greppet om argumenten, som rullar iväg långt, långt bort, men snart är han tillbaka och kämpar. Det hela är obegripligt men vi måste kanske föreställa oss Rosenberg lycklig...

Denna gång gäller det en recension av Mark Lillas bok Det västerländska undantaget i DN (ej på nätet). Tesen är enkelt uttryckt att sekulariseringen är en kulturellt och religiöst specifik utveckling inom en "västkristen" idétradition. Detta går naturligtvis utmärkt ihop med vad som verkar vara Rosenbergs uppfattning, att den moderna rationalismen är en sorts postkristendom:

Den organiserade religionens ställning har onekligen försvagats, men därmed inte nödvändigtvis människors behov av något att tro på. Sekulariseringens outtalade ”religion” är tron på det materiella framsteget. Sekulariseringens akilleshäl är och förblir det materiella framstegets potentiella bräcklighet som löfte och potentiella otillräcklighet som mening. Vad Mark Lilla vill visa är att det behov som religion eller tro i någon form har svarat mot i varje mänskligt samhälle svårligen kan avskaffas eller trivialiseras. Och att de passioner och konflikter som detta behov från tid till annan har utlöst inte kan betraktas som slutgiltigt pacificerade eller bemästrade. Och att det slags formella separation mellan religion och politik som vi i dag betraktar som en oundgänglig följd av samhällets modernisering och demokratisering är det högst specifika resultatet av en högst specifik västerländsk erfarenhet och utveckling. Västvärlden har ingen anledning förvänta sig att andra civilisationer, präglade av en annan historisk relation mellan religion och politik, kommer att hantera problemet på samma sätt, skriver Lilla. ”Vi måste ständigt påminna oss att vi lever i ett experiment och att det är vi som är undantaget.”

Vi ser här Rosenbergs gamla vanliga käpphästar och de gamla vanliga felsluten. Låt oss därför konstatera följande:

1. Det är skillnad på tro och tro. Den skillnaden består i huruvida man har rationella och falsifierbara skäl för sin tro eller inte. Den skillnaden försvinner inte bara för att både är trosuppfattningar. Alltså: Ateismen är ingen "religion". Jfr tidigare inlägg.

2. "Tron på det materiella framsteget" är ingen nödvändig ingrediens i sekularisering. Framstegstanken, om något, var en historiskt specifik västerländsk företeelse med kristna rötter. Följaktligen är den inte heller en "akilleshäl" för det ateistiska upplysningstänkandet. Den där kopplingen är ett arv från Adorno/Horkheimers totaliserande civilisationskritik.

3. Rationellt tänkande är inte specifikt västerländskt. Jag vet att det låter bisarrt i dina öron Göran, men så är det. "Icke-västerländska" människor har precis samma förmåga till rationellt tänkande som "västerländska". De är nämligen också människor. Historien är unik, rationaliteten är allmänmänsklig.

(Det här, och inget annat, var inlägg nr 100).

andra bloggar om: , , , , , ,

2 kommentarer:

  1. "De är nämligen också människor." (Håller helt med!)

    I det sammanhanget undrar jag nyfiket hur du ser på Göran Johanssons senaste utspel i flyktingdebatten?

    Om du hinner läsa detta ikväll vill jag tipsa dig om Tv-programmet Agenda. (Finns tillgänglig på www.svt.se/agenda framöver i annat fall.)

    "Ska invandrare som smugglats in i landet skickas tillbaks utan prövning? Efter veckans uppmärksammade utspel från Göteborgs kommunalråd Göran Johansson frågar Agenda om socialdemokraterna i framtiden kommer bli mer restriktiva i sin flyktingpolitik. I studion Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu och Södertäljes kommunalråd Anders Lago."

    SvaraRadera
  2. @ anonym: Min syn på GJ:s utspel om direktavvisning är att han är helt ute och cyklar. Det är inte genom rättsvidriga övergrepp på enskilda, sårbara människor vi löser smugglings- och integrationsproblemen utan genom ett flyktingmottagande som är solidariskt såväl nationellt som internationellt. Problemet är inte flyktingarna utan förtrycket i hemländerna och den nationella (och kommunala) egoismen i många västländer. Vi behöver ett federalt Europa med en gemensam och solidarisk flyktingpolitik.

    Det är det enda rimliga socialdemokratiska förhållningssättet.

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...