2007-11-22

Derrida och Don Ruin

Hans Ruin recenserar idag i DN Jacques Derridas Apoteket som kommit i svensk översättning. Ruins panegyrik över Derrida är en smula patetisk men inte helt missriktad. Derrida var onekligen en av de stora nyskaparna inom såväl litteraturvetenskap som filosofi. Hans dekonstruktivistiska ansats har kommit att inspirera arméer av poststrukturalister. Vad som däremot klingar besvärande falskt i Ruins text är den sedvanliga ansträngningen att göra Derrida till mer av en rebell och outsider än vad han faktiskt var. De senaste decennierna har Derrida och hans epigoners angrepp på ordningen ofta självt blivit en ordning, en arrogant regim som förhindrar varje konstruktiv ansats. Detta kan naturligtvis inte Ruin se, förblindad som han är av en fyrtio år gammal underdog-diskurs.

För somliga innebar introduktionen av Derrida en hotfull och besvärande komplikation av tingens ordning. För andra var det en viktig händelse, som gav impulser som genljuder än i dag inom svensk humanistisk forskning. Humaniora hotas nämligen inte bara utifrån, utan också inifrån, när den ser sitt uppdrag som ett rent traditionsbevarande eller alternativt väljer att bepansra sig bakom en fixerad metod.

Jag tror definitivt att Ruin överskattar risken för ett överdrivet tradtionsbevarande (vilka traditioner finns att bevara?) inom svensk humaniora och den fixerade metod som man vanligtvis bepansrar sig bakom är ju just den Ruin et alia företräder (den ytterst bekväma anti-metoden). Den till intet förpliktigande relativismen är nog ett större hot mot humaniora än de väderkvarnar Ruin väljer att bekämpa.

andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...