2007-09-10

Bloggen och den plebejiska offentligheten

Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner.

En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta det hela på ett oproportionerligt stort allvar, som om det var en händelse av betydande samhällsrelevans att jag skrivit si eller så i någon notis. Å andra sidan fanns en underton av något nedlåtande alternativt generat, som de inte kunde hålla tillbaka. Som om jag tagit mig själv på för stort allvar. Att jag, förblindad av självupptagenhet, överskattade världens intresse för min person och mina åsikter. Denna dubbla reaktion gjorde mig en smula perplex. Hade jag varit en gestalt i en utvecklingsroman av Robert Musil hade jag inte blivit förvånad, men idag, i vår tid? I en tid när BB lägger ut foton av nyfödda på internet, när man inte kan gå på en fest utan att minst två personer noggrant dokumenterar minsta rörelse man gör och sedan taggar fotona på facebook dagen efter (yep, jag har gått ur). När man planerar att installera webkameror i kistor. I denna tid skulle någon få för sig att det var något märkvärdigt med att skriva i en obetydlig blogg? Obegripligt.

Häromdagen hittade jag dock en ingång till denna enigmatiska dubbelhet. Vad jag tror det handlar om är responsen från ett medvetande som låst sig vid ett plebicitärt offentlighetsbegrepp och inte kan ta in betydelsen av att den tekniska utvecklingen möjliggjort en intensifiering och utbredning av den plebejiska offentligheten (plebs används alltså här i dess pejorativa respektive neutrala betydelse, jfr Habermas, Borgerlig offentlighet). Detta medvetande utgår naivt från att det bara finns en sorts offentlighet, massans offentlighet. Reaktionen jag mött blir då genast mer begriplig. Den plebicitära offentligheten, masskommunikationens monologa offentlighet, har en tydlig, hierarkisk struktur. Ett fåtal avsändare, experter eller exceptionella personligheter, producerar åsikter som den mediatiserade publiken passivt konsumerar. Att i en sådan offentlighet själv bidra med synpunkter möter direkt två invändningar. Är du en expert? Har du en publik? I grund och botten den arkaiska frågeställningen, vem tror du att du är?

Massans offentlighet är dock inte den enda. Den plebejiska offentligheten har en annan och mycket mer otydlig, nästan kaotisk, struktur. Tankar och resonemang flyter omkring i en osorterad, och i någon mening gränslös, kommunikationsgemenskap. "Gemenskap" måste naturligtvis i detta sammanhang förstås i mycket svag mening, utan de traditionella etiska konnotationerna. Det är inte heller möjligt att tillskriva den plebejiska offentligheten en otvetydig emancipativ effekt, även om den naturligtvis besitter sådana resurser. Den är helt enkelt en av flera offentlighetstyper som samexisterar i det senmoderna samhället. På samma sätt som en person kan agera såväl i det politiska systemet, qua byråkrat, som i en politisk offentlighet, qua medborgare (jfr Kant, Vad är upplysning?), så kan en medborgare agera i flera olika offentligheter. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Så alla ni bloggare med få eller inga läsare, som skriver inlägg efter inlägg utan några kommentarer, sträck på er! I salute you! Missaktningen ni möter är endast ett uttryck för det snöpta självmedvetandet hos en till konsument och massmänniska reducerad medborgare. Ni är alla delar av en gränslös kommunikationsgemenskap, ni bidrar alla till en levande plebejisk offentlighet. Och även om era bidrag inte lyckas frigöra några emancipativ resurser, vad är alternativet? Att hålla tyst och slå på tv:n?

andra bloggar, om: , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...