Arbetarklassens diskreta charm
Igår var jag på releaseparty på ABF för s-studenters nya debattbok "Från smedja till sambandscentral" där bl.a. Kajsa Borgnäs (s-studenters ordförande) och Ann-Sofi Hermansson (ledande s-politiker i Göteborg) medverkade. Boken verkar mycket bra och Kajsa och Ann-Sofie sa (som vanligt) kloka saker.
Ann-Sofie framhöll hur viktigt det är att förena teori och praktik och berättade om hur teoretiska insikter hade gett henne analysverktyg att intellektualisera sin kroppsliga erfarenhet som metallarbetare och artikulera den erfarenheten politiskt.
Efteråt hamnade jag (som vanligt) i en diskussion med Kajsa och Erik om klasserfarenhet. Det finns nämligen en tendens bland medelklass-sossar att lyfta fram den proletära, fysiska erfarenheten som något fantastiskt men samtidigt otillgängligt och exklusivt. Tanken är att den socialdemokratiska övertygelse vi medelklass-sossar håller oss med är en mer teoretisk, abstrakt, okroppslig och på något vis sämre övertygelse än den som arbetarklass-sossen äger.
Det är samma resonemang som återkommer i en del feministiska diskussioner och jag stör mig på det. För lika lite som kvinnor har en mer direkt eller djupare erfarenhet av könsförtryck än vad män har, lika lite har arbetarklassen en mer direkt eller djupare erfarenhet av klassförtryck än vad medelklassen har.
Man har naturligtvis olika erfarenheter, men inget säger ju att man förstår förtrycket bättre från en viss position. Orsaken är enkel. Förtrycket är nämligen inte en jätte i skogen. Förtrycket är inte där, det är här. Förtrycket finns i de relationer vi har med varandra och relationer är något vi har tillsammans.
Vad som är intressant är den starka viljan att göra könsförtrycket till ett problem för kvinnorna och att göra klassförtrycket till ett problem för arbetarklassen. För så är det ju inte. Det är problem för mänskligheten. Säger man att män "tjänar" på könsförtryck eller att medelklassen "tjänar" på klassförtryck så ger man uttryck för en väldigt dyster och närmast autistisk antropologi. Att ha en människa fastkedjad vid spisen eller i en sweatshop skulle alltså vara höjden av lycka.
Jag tror det är oerhört viktigt att vi demokratiska socialister skiljer på kapitalistisk logik och antropologi. Medelklassen må vara ett resultat av klassförtryck men människor i medelklassen tjänar inte på klassförtryck, annat än ur ett extremt kortsiktigt och reduktivt-materialistiskt perspektiv.
Att säga att den proletära erfarenheten är ouppnåelig för en människa ur en borgerlig miljö låter kanske ödmjukt (när det sägs av en medelklass-sosse). Men det ger uttryck för ett mycket obehagligt förhållningssätt. Det betyder nämligen också att den borgerliga erfarenheten skulle vara ouppnåelig för proletären. Precis den bildningsresa som Ann-Sofie Hermansson beskrev (och som gav alla teoretiska medelklass-sossar välbehagsrysningar) skulle följaktligen vara omöjlig.
Den grundläggande mänskliga lärdomen skulle vara att vi inte kan förstå och dela varandras erfarenheter. Well, I don't buy it. Jag tror Ann-Sofie Hermansson kan förstå mig och jag tror jag kan förstå Ann-Sofie Hermansson. Så gott man nu kan förstå en annan människa.
Den här separeringsivern, att till varje pris hålla könen, klasserna etc. (fyll på med valfri kategorisering) åtskilda och rena (essensialiserade) är en del av problemet - inte en del av lösningen.
Att ställa en "intellektuell" socialdemokratisk övertygelse mot en föreställt "kroppslig" är också missvisande av andra skäl. Precis som Ann-Sofie Hermansson beskrev så var det först i och med den teoretiska reflektionen som hennes klasserfarenhet blev till klassmedvetande. Det finns ingen politisk handling (och inget politiskt engagemang) före föreningen av teori och praktik.
Så till alla er medelklass-sossar som hävdar att ni omöjligen kan förstå en arbetare, pröva på ett fysiskt arbete. Det kommer att ge er erfarenheter. Eller ännu bättre, prata med en arbetare, använd er mänskliga fantasi och inlevelseförmåga så kan ni nog få en hyfsad förståelse. Vi människor är ju inte bara olika, vi är väldigt lika också...
Andra bloggar om: arbetarklass, medelklass, socialdemokraterna, kajsa borgnäs, politik, ann-sofie hermansson, abf
Läs också: Sjölander är trött på ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig”-debatten på s-bloggarna.
Ann-Sofie framhöll hur viktigt det är att förena teori och praktik och berättade om hur teoretiska insikter hade gett henne analysverktyg att intellektualisera sin kroppsliga erfarenhet som metallarbetare och artikulera den erfarenheten politiskt.
Efteråt hamnade jag (som vanligt) i en diskussion med Kajsa och Erik om klasserfarenhet. Det finns nämligen en tendens bland medelklass-sossar att lyfta fram den proletära, fysiska erfarenheten som något fantastiskt men samtidigt otillgängligt och exklusivt. Tanken är att den socialdemokratiska övertygelse vi medelklass-sossar håller oss med är en mer teoretisk, abstrakt, okroppslig och på något vis sämre övertygelse än den som arbetarklass-sossen äger.
Det är samma resonemang som återkommer i en del feministiska diskussioner och jag stör mig på det. För lika lite som kvinnor har en mer direkt eller djupare erfarenhet av könsförtryck än vad män har, lika lite har arbetarklassen en mer direkt eller djupare erfarenhet av klassförtryck än vad medelklassen har.
Man har naturligtvis olika erfarenheter, men inget säger ju att man förstår förtrycket bättre från en viss position. Orsaken är enkel. Förtrycket är nämligen inte en jätte i skogen. Förtrycket är inte där, det är här. Förtrycket finns i de relationer vi har med varandra och relationer är något vi har tillsammans.
Vad som är intressant är den starka viljan att göra könsförtrycket till ett problem för kvinnorna och att göra klassförtrycket till ett problem för arbetarklassen. För så är det ju inte. Det är problem för mänskligheten. Säger man att män "tjänar" på könsförtryck eller att medelklassen "tjänar" på klassförtryck så ger man uttryck för en väldigt dyster och närmast autistisk antropologi. Att ha en människa fastkedjad vid spisen eller i en sweatshop skulle alltså vara höjden av lycka.
Jag tror det är oerhört viktigt att vi demokratiska socialister skiljer på kapitalistisk logik och antropologi. Medelklassen må vara ett resultat av klassförtryck men människor i medelklassen tjänar inte på klassförtryck, annat än ur ett extremt kortsiktigt och reduktivt-materialistiskt perspektiv.
Att säga att den proletära erfarenheten är ouppnåelig för en människa ur en borgerlig miljö låter kanske ödmjukt (när det sägs av en medelklass-sosse). Men det ger uttryck för ett mycket obehagligt förhållningssätt. Det betyder nämligen också att den borgerliga erfarenheten skulle vara ouppnåelig för proletären. Precis den bildningsresa som Ann-Sofie Hermansson beskrev (och som gav alla teoretiska medelklass-sossar välbehagsrysningar) skulle följaktligen vara omöjlig.
Den grundläggande mänskliga lärdomen skulle vara att vi inte kan förstå och dela varandras erfarenheter. Well, I don't buy it. Jag tror Ann-Sofie Hermansson kan förstå mig och jag tror jag kan förstå Ann-Sofie Hermansson. Så gott man nu kan förstå en annan människa.
Den här separeringsivern, att till varje pris hålla könen, klasserna etc. (fyll på med valfri kategorisering) åtskilda och rena (essensialiserade) är en del av problemet - inte en del av lösningen.
Att ställa en "intellektuell" socialdemokratisk övertygelse mot en föreställt "kroppslig" är också missvisande av andra skäl. Precis som Ann-Sofie Hermansson beskrev så var det först i och med den teoretiska reflektionen som hennes klasserfarenhet blev till klassmedvetande. Det finns ingen politisk handling (och inget politiskt engagemang) före föreningen av teori och praktik.
Så till alla er medelklass-sossar som hävdar att ni omöjligen kan förstå en arbetare, pröva på ett fysiskt arbete. Det kommer att ge er erfarenheter. Eller ännu bättre, prata med en arbetare, använd er mänskliga fantasi och inlevelseförmåga så kan ni nog få en hyfsad förståelse. Vi människor är ju inte bara olika, vi är väldigt lika också...
Andra bloggar om: arbetarklass, medelklass, socialdemokraterna, kajsa borgnäs, politik, ann-sofie hermansson, abf
Läs också: Sjölander är trött på ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig”-debatten på s-bloggarna.
I vanlig ordning klokt.
SvaraRaderaTack för referatet av ett möte som jag missade. Har dock svårt att förstå den där inbillade ödmjukheten du talar om. Såg mig som arbetare/löntagare såväl när jag arbetade i den privata tjänstesektorn/städerska etc./ som när jag var tjänsteman i den offentliga.
SvaraRaderaPrivat kontra offentligt lönearbete skiljer sig kanske inte så mycket åt. I den delen av den offentliga sektorn, där jag verkade, arbetade man sedan slutet på 80-talet med samma teorier om management som i den privata och orden flexibilitet och lönsamhet var honnörsord. Det ledde till en viss utslagning.
Intressanta iakttagelser, men jag kan ändå inte skriva under på din analys. Den grundar sig nämligen på att du själv, inte har ett klassmedvetande! Medelklassen existerar nämligen inte!
SvaraRaderaDet finns i huvudsak två klasser, "proletärer" och "kapitalister". Klasstillhörigheten manifesteras i din relation till produktionen och ekonomin. Det finns människor som måste sälja sin arbetskraft för att få tak över huvudet och mat på bordet, dessa människor är proletärer. Sedan så finns det människor som äger produktionsmedel, kapital, och som köper andra människors arbetskraft, dessa människor är kapitalister. De mellanskikt som bl.a. Marx snacka om, var olika former av bönder och hantverkare i huvudsak. Vilken är då denna "medelklass" som det talas om så mycket?
Medelklassen är nämligen inte någon klass! Det man menar med medelklass, och som jag tror du syftar på, är människor tillhörande arbetarklassen. Varför kallas dem då för "medelklass"? Vad skiljer dem från "arbetarklassen"?
Det som skiljer dem från den "övriga arbetarklassen" är deras inkomster. Men deras relation till produktionen och ekonomin är den samma som för "LO-arbetaren". Det du beskriver är egentligen en socio-ekonomisk status. Denna status manifesteras i huvudsak i vilken inkomst du har. "Medelklassen" är alltså i själva verket ingen "medelklass", utan en grupp "medelinkomsttagare". Därför så tycker jag att du inte ska ha dålig självkänsla och tro att du inte, i egenskap av medelinkomsttagare, skulle kunna sätta dig in i en låginkomsttagares situation! Det handlar bara om att låginkomsttagares klasserfarenhet blir så mycket mer uppenbar än för en medelinkomsttagare. Men båda grupper tillhör arbetarklassen, och båda grupper kan, genom att koppla ihop teori med "kroppslig erfarenhet", skaffa sig ett klassmedvetande.
Och det är detta som är arbetarerörelsens största problem idag. Vi misslyckas med att agitera för socialism, då vi inte lyckas öka klassmedvetenheten hos medelinkomsttagarna, så dessa ser sig själva som "medelklass"! Om man har en felaktig föreställning om sin klasstillhörighet kan man heller inte hantera sin klasserfarenhet på ett sådant sett att den kan "pluggas upp" till ett klassmedvetande. Den separeringsiver du tar upp, är inte bara en iver att upprätthålla separation, utan även en iver att skapa falska separeringar!
Är man löntagare så är man arbetare! Säljer man sin arbetskraft så är man arbetare! Sen spelar det, för klasstillhörigheten, ingen som helst roll om du står vid ett rullande band eller sitter på ett kontor...
Jag har också vissa problem med ditt inlägg, Johannes.
SvaraRaderaFör det första tycker jag att du delvis blandar ihop äpplen och päron när du talar om klassförtryck. Ty det har aldrig varit så att det som i sociologin kallas medelklass och det som i marxism kallas mellanskikt har förtryckt arbetarklassen. Det har ingen påstått; däremot är det uppenbart att borgarklassen har ett stort intresse att försöka hitta gemensamma nämnare med mellanskiktet, och i många fall har också mellanskiktets intressen på sätt och vis sammanfallit med borgarklassens.
För det andra så uppvisar du en föråldrad syn på arbetarklass när du, som du gör i slutet av inlägget, lägger in uppmaningen om ett fysiskt (ansträngande) arbete. Vad hände med kassapersonalen på ICA Maxi, med telefonförsäljarna och servitörerna? För dessa är det framför allt den pyskiska stressen som tar.
För det tredje, och kanske viktigast, så kan jag lova dig att det finns en rejäl erfarenhetsskillnad mellan dem som har utsatts för förtryck och dem som har lärt sig att förstå förtryck. Jag säger därmed inte att det enare är finare än det andra, för visst kräver upplevelsen ett medvetandegörande för att omvandlas till politik, och det har heller ingenting med någon önskan om separation att göra. Däremot anser jag att ingen ska försöka sig på att låtsas ha känt något man faktiskt inte har gjort. Det kan bara bli fel.
@ catti: tack, ser fram emot att du drar igång din blogg igen... :)
SvaraRadera@ eva: tack själv, mycket till referat blev det väl inte men läs gärna boken - den är bra. Håller verkligen med om att det finns många likheter mellan arbetare i olika skikt (jfr Nimas kommentar).
SvaraRadera@ nima: Tack för väldigt kloka kommentarer!
SvaraRaderaJag märker att jag behöver förtydliga mig på några punkter:
1. Inlägget var en kritik mot tanken att "medeklassen" inte kan förstå "arbetarklassen", min poäng var alltså inte att jag inte kan förstå arbetare - tvärtom.
2. Klassbegreppen i inlägget refererar till den allmänna "folkliga" användningen, dvs. det man menar med dem när man slänger sig med dem i dagligt tal.
Många marxistiska tankegångar och begrepp har sedimenterats i det allmänna medvetandet och används idag på sätt som nog inte är särskilt filosofiskt stringent. Det blir ofta så med tänkare som får ett stort kulturellt genomslag (jfr Freud).
Den specifikt marxistiska definitionen (om det går att fixera en enda sådan) av klassbegreppet gäller positionen i produktionen, precis som du säger. Jag är dock själv osäker på hur användbar den klassiska klassdistinktionen är idag (vissa menar ju att uppdelningen mellan proletär och kapitalägare inte är lika tydlig längre).
Men givet en traditionell marxistisk analys gör du en viktig poäng i att "arbetarklassens" olika skikt behöver inse sina gemensamma intressen.
Alltså, så vitt jag kan se säger vi inte emot varandra. Skillnaden är att du använder en konsekvent marxistisk terminologi.
@ daniel: Tack för bra kritik!
SvaraRaderaVad gäller terminologin se mitt svar till Nima.
Nej, ingen påstått att "medelklassen" förtrycker "arbetarklassen", inte jag heller. Vad jag har påstått är att alla har erfarenhet av det klassmässiga förtrycket, eftersom vi alla är delaktiga i det. Jag använder alltså förtryck i en mer "focauldiansk" bemärkelse.
Jag har inte heller påstått att klassförtrycket enbart är fysiskt för vissa skikt. Det vore en föråldrad syn även på hur den biologiska människan fungerar. Min poäng var bara att om man säger sig sakna "fysisk erfarenhet" så är det ju lätt att åtgärda...
Ang. förtryck: Visst har varje människa sina unika erfarenheter av förtryck. Men en viktig aspekt är ju att överhuvudtaget definiera det man är utsatt för som "förtryck". Väldigt många väljer att naturalisera sådana upplevelser istället.
Och självklart håller jag med dig om att man inte ska fejka insikter som man inte har.
@johannes
SvaraRaderaTack för klargörandet och tack för boktipset, men den boken läste jag när den kom ut. Donerade också ett ex. till min förening. Tack även för goda motioner från er förening!
Om *förtrycket* av idag går att läsa på FK´s hemsida. Se under flik eller sök *press* och se publicerad statistik. Fler kvinnor än män behöver lämna arbetet i förtid precis som tidigare, men det *nya* är att av den ohälsa som leder till det som hette förtidspension, senare sjukbidrag och nu heter sjukersättning är det den psykiska som ökat. Den är nu i paritet med den fysiska.
Oj. Den här klassdiskussionen är ju inte direkt ny (det har väl typ skrivits 100-tals avhandlingar om detta) men ändå fortfarande djävulskt intressant.
SvaraRaderaÄven om jag själv betecknar mig som vänster tycker jag klassbegreppet i vissa stycken är intetsägande och i bästa fall trubbigt. Tillhör t.ex. en arbetslös, fattig och sjuk akademiker medelklassen? Visst, det sociala och det kulturella kapitalet finns nog (kanske) där - men vad mer? Och vad är lantbrukaren? Kapitalist? Förtidspensionären som äger lite aktier men som i övrigt saknar inflytande? Listan kan göras längre.
I dag har klass etnifierats med den arbetslöse "invandraren" i förorten längst ner i samhällshierarkin. Vem har mest makt: En välbetald metallarbetare ("arbetarklass"), en arbetslös och bostadslös akademiker, en nyanländ irakisk hjärnkirurg som kör taxi?
Som jag ser det handlar klass om inflytande över det liv man vill leva. Att analysera utifrån vem som äger produktionsmedlen eller ej håller inte (som exemplet med taxichaffisen som ju kanske är åkare och därmed egenföretagare visar). Vi har lämnat industrisamhället med dess enkla och dikotomiska uppdelning i proletärer och kapitalister.
Vänsterpartist
SvaraRaderaSocioekonomiskt index används ofta istället för klassbeteckningar.
Jag har det inte i huvudet exakt vilka faktorer man räknar in, men ungefärligen är de - utbildningsgrad, inkomst, ev socialbidrag eller arbetslöshetsunderstöd och ev invandrarstatus
men även detta index kommer att behöva att justeras
hög utbildning innebär ju inte som före 1970 - hög inkomst
Underklass är ett bättre begrepp än arbetarklass.
SvaraRaderaVänsterpartist
SvaraRaderaSAP kan omöjligt ta bort beteckningen arbetare eftersom det ingår i partibeteckningen. Det finns klasser under arbetarklassen. Den senare är numera i många fall i ekonomisk paritet med medelklassen. Om du använder begreppet underklass vilka skulle då ingå? Ser vi ur ett EU-perspektiv skulle stora delar av befolkningen i de forna öststaterna vara underklass, men det räcker för mig om du kan diagnosticera svensk underklass - glöm inte äldre ensamstående kvinnor, som inte lever på sin forne makes ATP ...