2010-07-21

Reaktiv vs. kreativ kritik

Ett av vänsterns fundamentala problem är dess komplexfyllda relation till reformismen. Jimmy Sand har nyligen skrivit ett intressant inlägg om detta. Revolutionära förändringar framstår för den vänstersinnade som renare, finare och vackrare än socialdemokratiskt, pragmatiskt småpillande. Att bekämpa Kapitalismen (vilket väl trots allt även för den mest ortodoxe marxist måste ses som blott ett medel) blir viktigare än målet - att åstadkomma ett jämlikt och solidariskt samhälle. Denna vänsterpurism fostrar en sorts soldatmoral, där det är viktigare att ståndaktigt och heroiskt motsätta sig alla icke-revolutionära förändringar än att "smutsa ned händerna" och faktiskt förändra något.

Det här yttrar sig i det som ofta har kommit att bli den intellektuella vänsterns huvudsakliga sysselsättning - reaktiv kritik. Det viktiga är inte att hitta konstruktiva lösningar utan att visa hur alla tänkbara konstruktiva lösningar "egentligen" är uttryck för den allsmäktiga ondskan, dvs. Kapitalismen.

Som tur är så finns det ett alternativ till den reaktiva kritiken - kreativ kritik. En kreativ kritik plockar inte bara sönder utan bygger också upp. Skillnaden kan åskådliggöras med två kulturartiklar som nyligen publicerades i Aftonbladet och som berör mitt fält, stadsplanering.

I Lars Mikael Raattamaas recension av David Harvey är attacken mot nyurbanister och space-syntaxare i fokus, vilket han på sin oefterhärmeliga akademiska lyckas få till en kamp mot "den oändliga kapitalackumulationen". Ett typexempel på reaktiv kritik:

"I frågan om staden i dag i Sverige har samma ideologi [brittisk kolonialism - sic] segrat. För tillfället? Den heter nu Space syntax och new urbanism och har fullständigt genomsyrat allt tal om vilken värld som är möjlig. Det finns inte ett medium, inte en kulturartikel eller krönika som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant. Och samtidigt krymper rummen som får räknas som stad. I går var butiker i hörnen avgörande, i dag heter lösenordet täthet, och i morgon kommer lögnen att vara att endast centralstaden erkännas som miljövänlig. Det kallas civilisation eller offentlighet, men är kapitalackumulationens raserande av värden."

Det utmärkande för den reaktiva kritiken är att den är omedveten om sin egen plats i den verklighet som den kritiserar. Det är därför Raatamaa - som skrivit hundratals metrofobiska kulturartiklar - kan påstå att det inte finns en enda "kulturartikel som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant". Han räknas inte eftersom han befinner sig på en privilegierad position ovanför och utanför.

Jämför med Petter Larssons artikel dagen innan. Här finns istället en kreativ, skapande kritik. Vi får inte bara veta vad som är fel, utan även vad vi borde göra åt det och hur:

"Ett välbetalt ungt par i karriären kan norpa åt sig den femrummare som den fattiga barnfamiljen hade behövt så oändligt mycket bättre. Den vanliga 20-åringen – en gång jag själv – har då inte en chans att bo i områden som Malmös Davidshall, Stockholms Söder eller ens Göteborgs Majorna. Jobbarna i förorten kan sluta hoppas att deras barn ska kunna bo bättre än de själva. Deras frihet att forma sina liv inskränks. Pengarna stänger städerna. Den som vill bryta denna utveckling har starka krafter mot sig: det oligopol av byggbolag som är nöjda med att bygga dyrt för de rika, bankerna, som drar in multum på bolånen, och förstås, de hundratusentals människor som hoppat på spekulationskarusellen och som skulle förlora sina pengar om den plötsligt stoppades, ja vars bostäder förlorar i värde för varje ny attraktiv hyresrätt som byggs. /.../

Därför nöjer sig vänsterblocket med försvarskamp. Man försöker slå vakt om allmännyttan, försvåra ombildningar och åtminstone inte fullt ut acceptera marknadshyror. Men man vågar inte stoppa spekulationen i bostäder eller bygga så mycket nytt – med egna offentligägda byggbolag! – på bra lägen att lägenhetspriserna kollapsar."


Vänstern befinner sig idag i en situation där det faktiskt inte duger längre med ren och obefläckad reaktiv kritik. Reaktiv kritik är ett enkelt sätt att producera mängder av kulturartiklar men det öppnar inte nya möjligheter för förändring. Vi måste våga en kreativ kritik, vi måste våga formulera positiva program. Även om det kan innebära att vi själva öppnar oss för kritik.

Karl Palmås tog nyligen upp detta i en artikel som finns att läsa på hans blogg. Palmås text, som tar sin utgångspunkt i Bruno Latours kritik av kritikern, borde vara obligatorisk läsning för alla vänstersinnade som inte bara vill gnälla på Kapitalismen, utan faktiskt också skapa något.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Jag reagerade också på Raattamaas gnälliga artikel och skrev ett svar. Efter att ha kortat det till en tredjedel, 1500 tecken, lär jag visst ha fått in det, även om jag inte har sett det själv.

    SvaraRadera
  2. @ jan: Bra! Den vill vi gärna läsa... länk?

    SvaraRadera
  3. Dom förefaller inte ha lagt ut den, i alla fall lyckas jag inte googla på den. Det här skickade jag till dom:

    Till skillnad från vad Lars Mikael Raattamaa tycks tro är städernas förtätning inte resultatet av någon kapitalistisk konspiration. Utglesningen var det – som Göteborgs stadsbyggnadskontor kom på redan 1978 är det dyrare att bygga i periferin än i centrum om alla kostnader räknas in. Byggbolag och markspekulanter tjänar på den billigare marken i periferin, medan kommun och stat får så för den dyrare infrastrukturen.
    Att det över huvud taget finns städer beror på att korta avstånd gynnar arbetsdelningen, ju kortare desto bättre. Under 1900-talet antog de styrande att billig olja onödiggjorde korta avstånd. Men som Göteborgs stadsbyggnadskontor visade var det fel, vilket långsamt håller på att förändra stadsbyggnadspraxis. Det fins fler skäl:
    • Människor har alltid velat bo centralt eftersom det är bekvämast och tar minst tid.
    • Oljekrönet kommer mycket snart att göra slut på den billiga oljan och därmed göra all pendling dyr.
    • Klimatförändringarna håller dessutom på att göra transporter till allmänfarlig gambling.

    Det finns förvisso skäl att kritisera pågående planer. De är alltför inriktade på att exploatera attraktiva platser för medelklassen, som om inte alla människor har rätt till korta avstånd. Men vad som behövs är alltså inte mindre förtätning, utan mer.
    Endast under förutsättning att man vill avskriva arbetsdelning är utspritt boende rimligt. Men så långt tror jag inte ens Raattamaa vill gå.

    Jan Wiklund
    Alternativ Stad/Miljöförbudet Jordens Vänner, Stockholm

    SvaraRadera
  4. Eftersom de kommunala fastighetsbolagen numera agerar på samma sätt som privata dito har ambitionen numera reducerats till att få så bra bokslut som möjligt. Detta visar sig i att de säljer ut attraktiva fastigheter till BRF men ej är särskilt aktiva vad gäller nybyggnation av lägenheter. Således kommer framtidens bostadmarknad centralt i storstäderna att nästan enbart bestå av bostadsrätter. När kommmunen genom direktiv i bygglovsansökan försöker styra över till hyresrätter så reagerar bostadsbolagen och försöker förhandla bort hyresrätterna. Detta ökar segregeringen i städerna och därmed problemen i förorterna

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...