Diskriminering och polarisering
Stefan Jonsson har de senaste dagarna nagelfarit svensk integrationsdebatt.
Hans slutsats är att det officiella Sverige inte vågar se sig själv i spegeln och erkänna att det förekommer strukturell diskriminering. Enligt Jonsson motarbetas progressiva forskare och organisationer av den borgerliga regeringen. Jag kan hålla med Jonsson om att det verkar råda en backlash för postkolonial forskning just nu, men det är nog (åtminstone delvis) en reaktion på vissa av rörelsens överdrifter och den stundtals oregerligt aggressiva diskursnivån (jfr Kamali). Det senare har bl.a. märkts i talet om strukturell rasism, vilket Jonsson själv verkar underkänna. Istället handlar det enligt honom om homosociala mekanismer som i aggregerad form bildar det vi kallar strukturell diskriminering.
Karl Palmås gillar naturligtvis Jonssons "nerifrån"-ansats, och jag gillar Palmås analys av Jonsson (även om jag tycker att deleuzianerna ibland blir lite väl frikostiga med dualistiska neologismer, oavsett hur "strategiska" de utges för att vara).
Samtidigt är det något beklämmande med Jonssons text. Det är ju tyvärr ofta så att ju känsligare frågor man diskuterar, desto mer polariserat blir samtalet och analyserna. Till slut finns det bara protagonister och antagonister kvar. Den som då tvekar att svära på den "rätta" teorin buntas direkt ihop med "fienderna". Det är outsägligt trist och jag vägrar helt enkelt att acceptera det.
Andra bloggar om: diskriminering, stefan jonsson, dn, palmås, deleuze
Hans slutsats är att det officiella Sverige inte vågar se sig själv i spegeln och erkänna att det förekommer strukturell diskriminering. Enligt Jonsson motarbetas progressiva forskare och organisationer av den borgerliga regeringen. Jag kan hålla med Jonsson om att det verkar råda en backlash för postkolonial forskning just nu, men det är nog (åtminstone delvis) en reaktion på vissa av rörelsens överdrifter och den stundtals oregerligt aggressiva diskursnivån (jfr Kamali). Det senare har bl.a. märkts i talet om strukturell rasism, vilket Jonsson själv verkar underkänna. Istället handlar det enligt honom om homosociala mekanismer som i aggregerad form bildar det vi kallar strukturell diskriminering.
Karl Palmås gillar naturligtvis Jonssons "nerifrån"-ansats, och jag gillar Palmås analys av Jonsson (även om jag tycker att deleuzianerna ibland blir lite väl frikostiga med dualistiska neologismer, oavsett hur "strategiska" de utges för att vara).
Samtidigt är det något beklämmande med Jonssons text. Det är ju tyvärr ofta så att ju känsligare frågor man diskuterar, desto mer polariserat blir samtalet och analyserna. Till slut finns det bara protagonister och antagonister kvar. Den som då tvekar att svära på den "rätta" teorin buntas direkt ihop med "fienderna". Det är outsägligt trist och jag vägrar helt enkelt att acceptera det.
Andra bloggar om: diskriminering, stefan jonsson, dn, palmås, deleuze
Hello Johannes,
SvaraRaderajapp - det är lite olyckligt att det lätt blir polariserat - även när jag kör min Tarde-grej, som ju inte är ett dissande av strukturer as such, utan en maning till diskussion om hur de hänger samman, om deras ontologi.
Men det är klart, man skulle ju kunna vara lite mer sparsmakad med brösttonerna om Tarde och Deleuze och komplexitetsteori och och och som "nästa stora grej".. ;-)
@ kalle: Tänker man i dualismer så blir det lätt polariseringar. Problemet är ju att det dualistiska tänkandet är så invävt i människans sätt att tänka, ja det kanske tom. är människans sätt att tänka.
SvaraRaderaGår det att tänka bortom dualismerna? Om jag förstått ditt 99-tänk rätt (vilket jag iofs betvivlar) så går det, men man måste "hacka" sig igenom det och då kan man behöva "strategiska" dualistiska begrepp och metaforer (typ rot, träd, katedral, 68-99, motortänk-datortänk och allt vad det nu heter) för att sas. fucka upp det inifrån.
Era polariseringar befinner sig isf mer på en ironisk-metaforisk nivå. Sådana som tex Malm och Jonsson verkar dock sakna den distansen till sina polariseringar. Mellan er ligger en eon av sofistikering.
Så var inte mer sparsmakad, det är ju bara tråkigt!
Ha! Tackar för detta..
SvaraRaderaDessutom är det viktigt att komma ihåg att tankar om katedral vs. basar, rot/träd vs. rhizom, hierarki vs. meshwork etc. ytterst inte är beskrivningar av färdiga strukturer, utan de bakomliggande logiker som bygger strukturer.
Alltså finns det inga totalt katedraliserade eller helt basarifierade strukturer - alla faktiska, existerande strukturer är ett krånglig mix av dessa: Exempelvis består modevärlden av såväl Karl Lagerfelds och Vivienne Westwoods som sprudlande gatumode - och dessa är i krånglig symbios.
Nåväl... Åter till arbetet..
@ kalle: Hmm, då har jag nog (föga förvånande) missförstått er påse rejält.
SvaraRaderaAtt det inte gäller faktiska, utan logiska strukturer måste ju vara klart för jemand. Men det gäller ju de gamla vanliga dualismerna också. Jag tänkte mig nog mer att era grejer var strategiska dualismer/metaforer, som inte var menade att ge sannare beskrivningar, utan snarare avsedda att luckra upp old school-sättet att göra beskrivningar (för att på det viset kunna göra sannare beskrivningar).
"Basar-katedral"-metaforen är ju per se knappast ett avgörande steg bort från det binära tänkandet. Jag antog att ni använde sådana metaforer, rent strategiskt, för att sas. inifrån visa vägen ut.
Men om ni stannar där inne, rör det sig då verkligen om en posthumanism?
Avbryt inte jobbet för min skull, jag sätter mig och läser grundtexterna istället, så får vi se om jag fattar bättre... :)
Glad sommar!