2013-12-11

Miljonprogrammet och den missriktade välviljan

Idag publicerar Dagens Arena en text av mig och Jahja Zeqiraj (S), andre vice ordförande och gruppledare i Fastighetsnämnden. Den handlar i korthet om hur nidbilden av miljonprogrammet leder till missriktad välvilja att hålla dessa områden "tysta och lugna", istället för att låta dem leva och utvecklas.

Hur otroligt det än kan låta så håller man lokaler vakanta eller omvandlar dem till bostäder för att förhindra småföretagare och ideella rörelser att starta verksamheter. Det som i andra delar av staden kallas stadsliv och mötesplatser, definieras i miljonprogramsområden som "busliv" och "tillhåll". Här har inte minst allmännyttan, som ofta dominerande fastighetsägare, ett stort ansvar att inte hindra dessa områden från att förändras och utvecklas.



Bennets Bazaar - föredöme i Rosengård


Sluta svartmåla miljonprogrammen


Många miljonprogramsområden har utmaningar och deras främsta utmaning är att de ständigt beskrivs som problemområden. Kriminalitet finns överallt men det är bara i miljonprogrammet som brottsligheten tillåts definiera hela stadsdelar. Svartmålningen ställer till många bekymmer. Bland annat skapar det en missriktad välvilja som hindrar dessa områden från att utvecklas på sina egna villkor. Miljonprogrammets stadsdelar planerades ofta som satelliter med ett grundläggande utbud av kommunal och statlig service, som under senare år har utarmats allt mer. De var i minsta detalj anpassade efter hur en typisk svensk kärnfamilj såg ut och fungerade på 1960-talet. Strukturellt och funktionellt byggdes de som bruksorter och de har därför samma problem som andra bruksorter har idag, då både arbetsmarknad och demografi ser helt annorlunda ut.

En stads utformning och boendemiljöer påverkar människors hälsa och välbefinnande. Därför måste vi låta miljonprogrammet förändras och utvecklas med sin tid. Utmaningen idag är inte att hålla dessa områden ”tysta och lugna”, utan tvärtom att skapa förutsättningar för mer liv och rörelse, fler arbetstillfällen och ett starkare och mer dynamiskt lokalt näringsliv. Forskning visar att mångfald och inkluderande stadsdelar bidrar till möten och ökad attraktivitet. Därför är det viktigt att vi inte ställer oss i vägen för befolkningens egna initiativ. Vi får aldrig reducera människorna i dessa stadsdelar till ”boende” som bara ska sova eller plocka svamp i sina stadsdelar. De är och kan så mycket mer.

Många är entreprenörer och småföretagare med egna idéer och en vilja att skapa jobb och utökad service i närområdet. Deras verksamheter kan bli fantastiska tillgångar och stabiliserande funktioner i stadsdelarna. Människor som vill starta verksamheter ska inte motarbetas eller hindras från att hyra lokaler. Det får aldrig vara så att man av missriktad välvilja håller verksamhetslokaler vakanta eller ombildar dem till bostäder, när det finns både småföretagare och ideella krafter som vill hyra. De strukturella hindren måste tas bort. Ett rikt och varierat utbud av publik verksamhet och service är inte något dåligt. Att det finns mer än en livsbutik, mer en affär, mer än en restaurang osv. är inte problem, tvärtom. Vi får inte låta rädslan för ”busliv” och ”tillhåll” förhindra framväxten av stadsliv och fler mötesplatser. Ingen skulle ju komma på tanken att mura igen innerstadens lokaler trots att det förekommer mycket mer våld och kriminalitet där.

Det finns en otrolig talang i miljonprogrammet. Vår viktigaste uppgift är därför inte att skapa särlösningar i dessa områden. Inte heller att förvandla dem till speciella reservat eller frizoner med egna spelregler. Nej, den viktigaste uppgiften är att ge utrymme för befolkningens egen kraft och egna initiativ. Men då får vi inte låta nidbilden av miljonprogrammet hindra dessa områden från att utvecklas. Därför är det viktigt att tydligt säga att lokaler i bottenvåningarna inte ska omvandlas till bostäder, utan att man istället ska ta hand om och utveckla lokalstrukturen. Det ska vara lätt för föreningar och småföretagare att starta och driva verksamhet i närområdet.

En utveckling med ökade sociala skillnader på stadsdelsnivå går rakt emot våra ambitioner. Vi måste därför använda stadsplanering som ett verktyg för socialt hållbar utveckling. Miljonprogrammet har en fantastisk framtid framför sig, inte som stillsamma bostadsenklaver, utan som levande och dynamiska stadsdelar.

3 kommentarer:

  1. Det handlar väl inte om hänsyn till dem som bor i dessa stadsdelar, det handlar väl mer om hänsyn till dem som planerade dem och deras rykte. Över dem må ingen skugga falla, sen må det gå hur som helst med dem som bor där.

    Ett besläktat fenomen är det som vägleder Stockholms stadsmuseum som avråder från varje förändring överallt i Stockholm av hänsyn till dessa platsers "karaktär". Inget får någonsin förändras, och allt som är är heligt.

    Detta är så mycket tramsigare som att de som en gång planerade dessa stadsdelar definierade sig so "funktionalister" och oftast ansåg att allt som är förändras. Idag gör vi så här, och i morron gör vi något helt annorlunda. De skulle antagligen vara de första att håna heligförklaringarna av deras tillfälliga uppdrag i Rosengård eller Bredäng.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och jan, ponera att du var erlander 1965 och funderade och var medveten om bostadsbrist, trångboddhet, "lortsverige", osv? skulle din lösning vara att bygga 1 miljon villor? är själv född och uppvuxen i ett miljonprogram och istället för att svartmåla ska vi rusta upp förorten. backar upp herr hulter således till 100 %

      Radera
  2. Jan Wiklund2013-12-15 18:14

    Det gör jag också. Precis som Hulter tycker jag att miljonprogramsområdena ska utvecklas. Inte låsas fast i ett evigt nu.

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...