2011-06-10

David Harvey och Den Stora Revolutionen

På måndag ska jag ner till Malmö för att prata på Salong Fronesis. Temat är ”rätten till staden” och utgångspunkten är den nya antologin Ojämlikhetens nya geografi med texter av David Harvey som Atlas gett ut. Raatamaa, Mats Franzén och lite annan gentrifieringskritik-elit är där så det blir säkert kul. Harveys marxistiska analys av städernas roll i den globala kapitalismen har fått ett enormt genomslag, med all rätt. Hans utvidgning av den marxistiska analysen i det geografiska rummet är tankeväckande och har öppnat nya fält för marxistisk kritik.



Storyn kommer kanske inte som någon överraskning: Den globala kapitalismens inneboende motsättningar leder oundvikligen till allt större orättvisor, miljöförstöring och våldsamma konflikter. Kapitalismens ”kreativa förstörelse” exploaterar och bryter ned såväl natur som civilisation. Kapitalackumulationens krav tvingar fram imperialism och kolonialism. Den gränslösa kommodifieringen rullar fram som en bulldozer över sociala och kulturella strukturer och plattar ut allt till en jämntjock själlös massa.

Kapitalismens förtryck är dock inte hermetiskt tillslutet, det finns sprickor här och där. Harvey är till exempel inte ensidigt negativ till talet om ”kreativa”, ”originella” och ”genuina” stadsmiljöer (som många av hans epigoner lustfyllt brukar avrätta) eftersom han i detta ser en spricka i hegemonin, en chans att försvara andra värden än de kortsiktigt ekonomiska på kapitalets egen planhalva.

Vad som dock saknas är konstruktiva svar på vad om bör göras åt de processer av segregation, ojämlikhet och miljöförstöring som Harvey så skickligt dissekerar med sin Marxmaskin. Hur ser alternativen ut och hur bygger vi dem? Det finns några vaga referenser till ”sociala rörelser” i texterna men Harvey glömmer lite väl ofta den elfte Feuerbachtesen, att det inte handlar om att tolka världen utan om att förändra den. Samtidigt har han själv i andra sammanhang framhållit vikten av konkreta alternativ. Bland annat i Spaces of Hope (2000) där han skisserade en utförlig, om än aningen bisarr, utopi om världen efter kapitalismen.



De alternativ som Harvey ser verkar dock alla ha det gemensamt att de ligger bortom Den Stora Revolutionen. Om det finns en blind fläck i Harveys tänkande så är det här den är. Den marxistiska dualismen lämnar mycket lite utrymme mellan kapitalistisk dystopi och kommunistisk utopi. Den pragmatiska, reformistiska, socialdemokratiska politik som byggde upp de moderna välfärdsstaterna under 1900-talet har visat vad som är möjligt att åstadkomma även inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Jag har försökt ge några konkreta förslag i min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik" (Arena Idé).

Den sociala bostadspolitik (inkl. miljonprogrammet) som Anders Lund Hansen hyllar i inledningen till Ojämlikhetens nya geografi genomfördes faktiskt i en kapitalistisk ekonomi, tillsammans med privata byggherrar. En totaliserande antikapitalistisk kritik, som inte kan differentiera mellan en teoretisk (libertariansk) kapitalism och de olika former av blandekonomi som är kapitalismens verkliga ansikten, blir begränsad till revolutionsromantik.

Frågan är hur användbara sådana analyser är i arbetet med att göra något bra med de samhällen som vi de facto lever i. Vad vi behöver är kreativ, inte reaktiv kritik. För den som vill åstadkomma ett solidariskt och jämlikt samhälle så finns det ju oerhört mycket att göra i världen utöver att förbereda sig för Den Stora Revolutionen.

Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer:

  1. Känner att jag vill ta Harvey i försvar, så här efter att jag just har läst The enigma of capital som jag till stora delar gillade skarpt, även om jag tycker att han ofta håller en lite ojämn nivå.
    Harvey är som bäst, tycker jag, när han inte ser sig tvungen att leverera utvägar. Alltså när han rör sig mot att fungerar som en Adorno, absolut negativ. Då händer spännande saker (som alls inte behöver utesluta en "kreativ" politik i slutändan. Fast jag slipper gärna k-ordet.)

    Direkt felaktigt tycker jag det är att påstå att Harvey menar att kapitalackumulationen resulterar i "en jämntjock själlös massa". Tvärtom understryker han noggrannt att kapitalet behöver skillnader och även producerar nya skillnader i stor skala. "Själ" är heller inte på tal. Harvey är ingen soulfilosof.

    En annan uppfattning jag inte kan dela är den att Harvey inte skulle skilja mellan den reellt existerande kapitalackumulationen och den liberala ideologin. Det tycker jag definitivt att han gör. Men du efterlyser kanske snarare en skarpare artikulering av en annan distinktion – den mellan staten och kapitalet. Detta uppfattar jag som en premiss för begreppet "blandekonomi". Risken med ett sådant begrepp är kanske att det låter som att en ekonomi skulle kunna vara något annat än en blandekonomi. Förstår du vad jag menar?

    Jag är med på det mesta som du skriver, men brottas med tvivel kring totaliseringstvivlandet. Om kapitalet är allmän ekvivalens så innebär kapitalackumulation en reell (realabstrakt) totalisering genom varuformen. Om man sedan säger att den antikapitalistiska kritiken är "totaliserande" så kan det betyda ganska olika saker. Det räcker inte att göra "totalisera" till ett skällsord utan en del metodologiska antaganden måste dryftas. Liksom antagandet att varje enskild text (eller varje enskild författare) måste fylla ett uppbyggligt syfte. Jag är inte helt med!

    SvaraRadera
  2. Rasmus: tack för väldigt bra och intressanta synpunkter. Tyvärr lyckades jag slarva bort mitt ex av antologin i Malmö, så jag får freestajla lite i mitt svar.

    ”Harvey är som bäst, tycker jag, när han inte ser sig tvungen att leverera utvägar. Alltså när han rör sig mot att fungerar som en Adorno, absolut negativ.”

    Ja, det stämmer, framför allt eftersom han inte är något vidare på att leverera utvägar. Men jag tycker (i motsats till dig) att det är väldigt bra att han försöker (tex. Spaces of Hope). Det är nämligen ett sätt att testa en teori. Vad är möjligt att göra med denna teori? Vilka dörrar kan denna nyckel öppna? Vänstern har en olycklig tendens att istället förälska sig i teorier som låser alla dörrar.

    Jag kan Adorno för dåligt för att ge mig in på hans negativa dialektik, men jag tycker mig i alla fall se en sådan inlåsning i ”Upplysningens dialektik”. Adorno och hans crew hade ju sina skäl att utforska en sådan analys i den tid de levde. Men frågan är om vi inte idag, efter 60 år, borde ha haft tid att hitta det negativa tänkandets ”kreativa” potential (your words not mine...). Så vad är det i så fall? När Harvey ska upp till bevis så blir det en naiv utopi av Fourier-snitt (med inspiration av mormonerna – sic!). Finns det en emancipativ potential så är det dags att få upp den på bordet.

    ”Direkt felaktigt tycker jag det är att påstå att Harvey menar att kapitalackumulationen resulterar i "en jämntjock själlös massa". Tvärtom understryker han noggrannt att kapitalet behöver skillnader och även producerar nya skillnader i stor skala. "Själ" är heller inte på tal. Harvey är ingen soulfilosof.”

    Här hade jag behövt boken. Men det jag menar är nivelleringen av kulturella uttryck. Den kommersiella monokulturen etc. Det finns naturligtvis en massa andra skillnader som iställlet ökar (inkomstklyftor etc) och ”själlös” ska förstås bildligt, inte bokstavligt.

    SvaraRadera
  3. forts...

    ”En annan uppfattning jag inte kan dela är den att Harvey inte skulle skilja mellan den reellt existerande kapitalackumulationen och den liberala ideologin. Det tycker jag definitivt att han gör. Men du efterlyser kanske snarare en skarpare artikulering av en annan distinktion – den mellan staten och kapitalet. Detta uppfattar jag som en premiss för begreppet "blandekonomi". Risken med ett sådant begrepp är kanske att det låter som att en ekonomi skulle kunna vara något annat än en blandekonomi. Förstår du vad jag menar?”

    Skulle man fråga Harvey om det är olika saker så skulle han förstås säga det. Men jag tar inte teorin at face value utan extrapolerar en hel del. Jag tycker mig se en tendens hos Harvey (liksom mycket annan vänsterteori för övrigt) som närmast liknar en trosbekännelse: ”Det finns bara en Kapitalism och Nyliberalismen är dess profet”. Jag antar att det är därför staten (precis som du beskriver) får en så undanskymd roll. För allt tenderar ju att reduceras till epifenomen av Kapitalismen.

    Visst, en möjlig förklaring kan ju vara att Harvey inte vill att man ska tro att det finns något annat än ”blandekonomier”. Men jag tror ju som sagt att en rimligare förklaring är att Harvey helt enkelt inte är socialdemokrat. Han ser ingen framkomlig väg inom kapitalismen. Det finns ingen kapitalism med ett mänskligt ansikte. Det är väl egentligen en ganska klassisk marxistisk hållning. Den enda vägen framåt finns bortom Den Stora Revolutionen. Och det är väl inget fel med det. Det kan ju vara så det är. Men det är ju bra om man är medveten om vilka begränsningar för praktiskt handlande som teorin man förälskat sig i implicerar.

    Bra skrivet om ”totaliseringstvivlet” för övrigt. Jag är ju väldigt påverkad av Kalles Kapitalismus-kritik (min missförstånd är dock mina egna). Jag tror det är djupt mänskligt att vilja hitta en (1) förklaring till allt, att blåsa upp metasubjekt som man kan skylla allt på. Men, och det är viktigt, det i sig behöver ju inte betyda att det inte finns en (1) förklaring. Bara för att man har en Grand Theory, betyder det ju inte att man har fel.

    Nåväl, jag kanske har missat det du var ute efter. Min poäng med inlägget var ffa att sätta fokus på ett avgörande problem för vänstern: Vi är så upptagna med att beskriva världen att vi glömmer hur vi ska förändra den. Därav min referens till Feuerbachtesen. Jag har haft en liknande diskussion (fast då om stadsplanering) med Erik Berg: http://approximationer.blogspot.com/2010/03/rodgron-stadsbyggnadspolitik-och.html Han är inne på samma linje som du, filosofisk arbetsdelning. Teoretiker som beskriver världen och praktiker som förändrar den. Men då kvarstår problemet om vi våra teoretiker beskriver världen på ett sätt som gör alla handlingsalternativ (förutom de utopiska) omöjliga.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår inte att det där ska vara så svårt. Allt organiserat motstånd mot kapitalistisk (och annan) exploatering skapar också motmakt som kan användas såväl partiellt (socialdemokratisk reformpolitik) eller totalt (revolutioner). Slutresultatet är alltid en resultant av de i processen ingående krafterna. Det finns olika spelare, som var och en följer sin logik, och kapitalet är bara en (om än troligen den över tid mäktigaste just nu). Men det betyder inte att de andra är oviktiga, eller att de inte skulle kunna avlösa kapitalet som den mäktigaste, till följd både av sina egna handlingar och av hur omgivningen förändrar sig pga kapitalismens utveckling.

    Jag har inte läst Harvey (bortsett från RSA-serien) men det tycks mig på din beskrivning som han är lite för statisk för min smak.

    SvaraRadera
  5. jan: Det du säger låter klokt. Jag är ingen Harvey-exeget, kolla in hans hemsida davidharvey.org, där finns massor att läsa och även en hel del roliga videos (om man nu tycker lärda föreläsningar om Kapitalet är roligt...)

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...