Till kritiken av gentrifieringskritiken


I senaste ETC Göteborg skriver jag om gentrifiering, utifrån Sharon Zukins bok Naken stad (som nyligen kom ut i svensk översättning på Daidalos). Zukins bok är ett typiskt exempel på gentrifieringskritik som kör fast i livsstilspolitik. Den bourdieuska gentrifieringskritiken, vars huvudsakliga intresse verkar vara att kartlägga och klassificera olika livstilsmarkörer hos medelklassen, kommer sällan bortom att ”problematisera” habitus.

Kritiken av gentrifieringskritiken aktualiserades för ett tag sedan i samband med Sociologisugets gentrifieringskritiska Majornatrilogi och fick efterspel bl.a. på Mothugg, Copyriot, Kvillster och Popvänster.

Personligen tror jag att vi behöver en gentrifieringskritik som inte nöjer sig med att vara distanserat ”kritisk” och ”problematiserande”. Vad vi behöver är en gentrifieringskritik som utforskar alternativ och strategier för att undvika gentrifiering. Som tur är så finns det redan.

I motsats till vad Sharon Zukin påstår så var nämligen Jane Jacobs tidigt medveten om gentrifieringens avigsidor. Ett helt kapitel i Den amerikanska storstadens liv och förfall handlar om just det och hur man kan komma tillrätta med problemet. Men man måste förstås läsa boken för att upptäcka det…

Samtidigt har jag på senare tid blivit allt mindre irriterad på livsstilssociologins salongsradikala petande i olika kaffesorter. Problemet är ju faktiskt inte att akademiker nördar in sig i obskyra nischer och producerar forskningsresultat utan praktisk-politisk potential. Det är tvärtom lite av forskningens raison d’être.

Nej, problemet är nog mer de orimliga förväntningar som vi andra (och i viss utsträckning forskarna själva) har på den akademiska forskningen. All forskning går inte att översätta till meningsfull politisk policy, men det betyder inte att forskningen i sig är meningslös. Bara att man får vända sig någon annanstans för policy. Varför inte till Jane Jacobs?

Personligen är jag ganska övertygad om att gentrifiering relativt enkelt kan förhindras med en kombination av jacobsk stadsplanering och en stark allmännytta (inkl. non-profit organisationer). Gradvis stadsutveckling (istället för storskaliga saneringar), ett tillräckligt utbud av täta funktionsblandade stadskvarter och ett stort och finfördelat allmännyttigt ägande. Det är det viktigaste.


Huruvida det sedan dricks cappuccino eller bryggkaffe på caféerna och hur stor del av befolkningen som bär sotarmössa är en mindre betydelsefull fråga rent politiskt. Men det kan säkert bli intressanta forskningsprojekt och kulturartiklar av det…

Här nedan ser ni förresten ett tal som Jane Jacobs höll på National Building Museum år 2000. Den senare delen av talet handlar specifikt om gentrifiering.



Relaterat: Julia Svensson i DN

Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer

  1. Håller med om att en stark allmännytta förmodligen är den (eller åtminstone en av de) viktigaste delarna i att motverka displacement. Men att säga att det är relativt enkelt kanske är att ta i lite. ;) Med tanke på att den politiska utveckling för tillfället innebär att allmännyttan (iaf i Stockholm) försvinner snabbare än man hinner reagera. Här har vi ju kommit så långt att de borgerliga nu i princip har färdigombildat inte bara innerstan utan även de finare närförorterna och nu under hösten kommer göra en storsatsning på att slumpa bort miljonprogrammen i våra fattigare ytterförorter. (http://popvanster.se/2011/02/14/fran-fattighus-till-allmannytta-och-tillbaka-igen/

    Frågan är ju hur denna politiska utveckling ska kunna vändas, om vi nu inte ska sätta allt vårt hopp till en kommande finanskris. ;)

    Sen så är det ju uppenbarligen också något djupt problematiskt med formen som vi valt för vår allmännytta där enorma summor som vi gemensamt betalat för att bygga upp den kan skänkas bort till några få personer som haft turen att bo på rätt ställe vid rätt tillfälle. Det tror jag också måste funderas mer på, om vi ska spendera gemensamma resurser på saker så måste vi också ha något bättre sätt att skydda dessa investeringar på längre sikt. Där kanske någon form av non-profit eller stiftelser kan vara en lösning... har ingen större koll på sånt.

    SvaraRadera
  2. alex: Instämmer. Det främsta sättet att förhindra kapitalrusher (som ju är lite av grundproblemet i gentrifieringen) är att se till att en stor del av fastighetsbeståndet inte står helt oskyddat för spekulationsekonomin. I Sverige har det främst betytt ägande genom kommunala bostadsbolag.

    Borgarnas angrepp på allmännyttan är därför livsfarligt och vi måste, precis som du säger, hitta sätt att skydda allmännyttan. Hur man ska göra det borde stå högst upp på alla icke-borgerliga partiers dagordning. Ett intressant förslag har förts fram av s-ekonomen Dany Kessel - att göra stiftelser (med tydliga direktiv) av bostadsbolagen. Det vore intressant att utreda det förslaget mer noggrant.

    Med att det är "enkelt" att förhindra gentrifiering menar jag bara att själv lösningen inte är särskilt komplicerad, att implementera den är däremot svårt (ffa politiskt).

    SvaraRadera
  3. Men sedan bör vi också se till att få fler ben att stå på. Därför vore det intressant med mer non-profit byggande, byggkooperativ, byggemenskaper and whatnot. Här finns också mycket att utreda och bygga upp en ny radikal och progressiv stadspolitik kring.

    SvaraRadera
  4. Dessutom tror jag det är hög tid att fundera över strategier om/när vi får en rejäl krasch på bostadsmarknaden och många högt belånade BRF konkar. Då vore det bra om allmännyttan snabbt kan gå in och ta tillbaka delar av det bestånd som borgarna förskingrade.

    Det är som sagt viktigt att vänstern är proaktiv här och förberedda när möjligheter öppnar sig. Det räcker inte att bara gå på defensiven ("hålla tillbaka" eller "göra motstånd"), vi måste vara offensiva också.

    SvaraRadera
  5. Verkligen viktig poäng vad man ska göra med alla BRF:er när den förmodligen oundvikliga bostadskraschen slår till här också...

    Vad jag förstått det som så är allmännyttan i Malmö betydligt mer expanderande än i Stockholm, att man där faktiskt köper upp hus från oseriösa privata värdar och sånt.

    Antar att det stora problemet för allmännyttan att eventuellt få tillbaka bostadsbestånd man sålt är väl att om det blir en krasch så kommer ju bankerna ändå vilja ha betalt för sina lån? Men saker går så klart att lösa, och om husen kommer att behöva säljas till underpriser så vore det ju iaf bra om de allmännyttiga bolagen var på hugget!

    SvaraRadera
  6. alex: Yes. Men jag tror som sagt att vi behöver se över våra strategier. Kommunala bostadsbolag var en metod som funkade bra under stora delar av 1900-talet, men det är inte säkert att det är den enda och bästa lösningen för 2000-talets sociala bostadspolitik. Jag upplever att det fanns en större mångfald och experimentlusta i den tidiga arbetarrörelsen att testa olika metoder, som försvann när den korporativa modellen institutionaliserades. Vi måste kanske återupptäcka ett glömt arv. Sten O Karlsson har ju skrivit en del om detta.

    SvaraRadera
  7. håller med återigen. ;)

    Den förståelse av samhället som enbart bestående av, och uppdelat i, offentligt (ägt av staten) och privat (ägt av kapitalet) har nog också spelat en negativ roll i detta. För, som du konstaterar, så har vi med allt för stort fokus på att driva politik enbart genom staten förlorat en massa viktiga verktyg för att undandra nödvändiga samhällssektorer från kapitalets destruktiva processer. Tankarna går osökt till de lite mer partilösa delarna av vänstern och deras (vår?) återupptäckt av det gemensamma, och med det kritiken av synen på samhället som bara privat eller offentligt. Men självfallet även till experiment i kooperativt ägande och liknande från den tidiga socialdemokratin.

    Nästan säkert måste man väl iaf konstatera att exakt den modellen vi använt under 1900-talet har visat sig ha enorma brister, framförallt i dess uppenbara brist på inbyggda skyddsmekanismer. Det krävdes inte mer än ett förlorat val för att stora delar av det vi byggt skulle raseras, och även om vi så klart skulle kunna bygga upp det på samma sätt igen så verkar det onekligen inte som det smartaste. Välfärden behöver helt enkelt mer resiliens.

    SvaraRadera
  8. Ouch. Tack för YouTubelänken! :-)

    Har en fråga: finns det några exempel på "finfördelad allmännytta" (så var det väl du skrev) i andra länder än Sverige?
    /Cecilia DE

    SvaraRadera
  9. cecilia: Bra fråga. Jag har dålig koll på bostadspolitikens utformning i andra länder, men vad jag förstått så skiljer sig utformningen av de allmännyttiga/offentligt ägda systemen en hel del mellan olika länder (även om de generellt är av social housing-typen, dvs. inkomstreglerade, tsk fr i Sverige). Just vad gäller den geografiska utspridningen så har jag fått uppfattningen att man på senare år aktivt försökt göra beståndet mer finfördelat (i Holland har man även blandning av upplåtelseformer i enskilda hus).

    Modellen att bygga avgränsade, enorma "projects" var ju en integrerad del av den funktionalistiska planideologin - så gjorde vi även i Sverige. Men det fick värre konsekvenser i länder med social housing-system (USA, UK etc).

    Men jag är som sagt dåligt insatt i detta, ska forska lite mer i det och återkomma... :)

    SvaraRadera
  10. 1. För att vara rättvis mot Zukin så föreslår hon också en stark allmännytta, eller offentliga hyresubventioner, som det bästa medlet mot gentrifiering. Även om det ligger lite lösryckt i boken.

    2. Jag håller med henne (och dig) delvis. Jag tror att det behövs någon som genom mycket byggande håller nere marknadspriset genom att hålla uppe utbudet. Det tycks alltid (?) vara mer lönsamt åtminstone i en växande storstad att höja hyran än att bygga nytt. Kanske för att det tar så lång tid innan man har fått tillbaka kapitalinsatsen för en byggnad? Följaktligen måste denna någon som håller nere marknadspriset vara en offentlig instans.

    3. Men det avgörande med fenomenet gentrifiering är ju att det är de attraktiva delarna av stan som gentrifieras. Och nästan alltid handlar denna attraktivitet om centralitet/närhet. Närhet är attraktivt, periferialitet inte. Typiskt nog beskriver Zukin hur det är de västra delarna av Brooklyn som gentrifieras, de som ligger närmast Manhattan. Inte de östra som ligger längre bort, de får fortsätta att vara underklassområden hur "autentiska" de än är.

    Följaktligen kan man säga att det är 1900-talets utglesning som skapade fenomenet gentrifiering. För hundra år sen kunde även den fattigaste unna sig närhet och slippa pendling. Idag är närhet en lyxartikel för de rika.

    Och därmed kan man också komma åt en lösning. Som ligger i den riktning du föreslår. Även om jag vill göra en distinktion - det är inte täta funktionsblandade stadsdelar som behövs utan en tät funktionsblandad stad. Stadens, eller hopklumpningens, syfte är att det ska vara nära till allt man behöver - inte minst de människor och de verktyg man producerar med.

    SvaraRadera
  11. jan:
    1. Visst, hon nämner lite olika saker, ffa i slutet av boken. Men det är ganska vagt och analysen känns inte direkt koherent.
    2. Yes.
    3. Nja, perifera områden kan ju också vara attraktiva (rika villaförorter tex). Men i sak håller jag förstås med dig.

    SvaraRadera
  12. 1. Inte särskilt koherent var ordet.
    3. Ja, fast det är knappast något problem. För övrigt verkar det som om dessa perifera områdens attraktivitet sjunker lika snabbt som de centralas ökar - USAs fastighetskris slog uteslutande mot periferin, innerstadslägenheter är lika dyra som någonsin. Kanske var "lugn och ro och stadslöshet" en gång en statusmarkör som nu helt har utraderats sedan den blivit tillgänglig för populasen...

    SvaraRadera
  13. När medelklassen fyller åkrarna i Torslanda med villor/radhus - gentrifieras området då? Eller är fenomenet enbart en fråga om klassbyte i "attraktiva centrala lägen"? Jag anar en vinkling åt det i ditt svar till den senaste kommentaren, men jag har dålig kunskap i frågan.
    /Cecilia DE

    SvaraRadera
  14. Begreppet gentrifiering används just när befolkningen i ett område skiftar från låginkomsttagare till höginkomsttagare, oftast på grund av att området har ett charmigt, attraktivt stadsliv.

    Men begreppet har lite lösa kanter, frågan är till exempel om man enbart ska kolla på områdets övergripande socioekonomiska utveckling (att medianinkomsterna ökar etc) eller om man även ska räkna in "undanträngning" (displacement) av låginkomsttagare i begreppet, om man ska räkna in även undanträngning av höginkomsttagare (när superrika "tar över" ett medelklassområde) osv. Det är inte alltid helt klart vad som avses när begreppet används av olika debattörer.

    SvaraRadera
  15. Jämför till exempel Jane Jacobs i klippet ovan. Hon pratar om "moderate gentrification" som något positivt. Det är uppenbart att hon inte räknar in displacement i begreppet. Eller rättare sagt att så länge gentrifieringen är "lagom" så kommer det in nya människor och nytt kapital i område, utan att andra tvingas undan. Det är när gentrifieringen går för långt som den blir undanträngande.

    SvaraRadera
  16. Eller kanske att när det finns för lite att slåss om som människor börjar trängas undan.

    Om det "attraktiva" förekommer i stora mängder finns det ju inga problem. Då blir det över åt alla.

    Och så som begreppet har använts handlar det om att attraktivitet handlar om centralitet, dvs närhet. För hundra år sen hade alla råd med detta, det fanns gott om det. Idag är det en bristvara pga 1900-talets glesa utbyggnad. Därför uppstår undanträngning och gentrifiering i den dåliga bemärkelsen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerlig stadspolitik

Vår stad är vårt ansvar