Att friggeboa

Igår, fyra dagar efter avslöjandet i Aftonbladet, kommenterar slutligen partisekreterare Ibrahim Baylan Svenskt Näringslivs infiltration av Socialdemokraterna. Som Lena Sommestad beskriver i en mycket klok och välformulerad betraktelse så är innehållet i Baylans kommentar en besvikelse:

Istället för att tydligt ta avstånd från Niklas Nordströms och Primes agerande, väljer Baylan att i sitt uttalande rikta kritik mot dem i partiet som är upprörda över det som har hänt. Baylan uppmanar mig och andra som har uppmärksammat Prime-affären  att ”gräva ner stridsyxorna”. Han beskriver vår kritik som ett försök att riva upp en destruktiv debatt mellan höger och vänster i partiet. (”Man måste lugna ner sig och ta ett ansvar”.) 

Men frågan är vad som är att ta ansvar i ett parti, där tilliten rämnar? Jag menar att tydlighet krävs mot dem som har felat – inte mot dem som kritiserar felsteg. Att partiledningen är tydlig om vilka etiska principer som gäller är viktigt inte minst för att återskapa ett bra och tillitsfullt diskussionsklimat mellan de många olika åsiktsgrupperingar, som alltid kommer att finnas inom Socialdemokratin.

Det Sommestad mycket träffande beskriver är tyvärr en alltför vanlig företeelse. Med en vink till ett av svensk politiks mest kända faux pas skulle man kunna kalla det för att "friggeboa".



Ett återkommande friggeboande i just den här affären är talet om att "nu måste vi lägga det här bakom oss" eller att "det finns viktigare saker att prata om" etc.

Friggeboandet tar sin utgångspunkt i tanken att det är en grundläggande diskursregel att eftersträva konsensus. Den som engagerar sig i diskussionen enkom för att hetsa och sprida agg förbryter sig därmed mot diskursens syfte. Det är en helt riktig utgångspunkt men det friggeboandet missar är det inte finns några genvägar till konsensus.

Dissensus kan inte enbart ses som ett problem som måste övervinnas, ju snabbare desto bättre. Konsensus kan inte forceras fram, det bildas genom tvångsfria samtal som tar den tid de tar. Att varken diskursinnehåll eller konsensus kan kommenderas fram borde vara grundläggande insikter givet ett deliberativt-demokratiskt förhållningssätt och jag har faktiskt svårt att förstå vilken verklighetsuppfattning man har om man tror att man kan ställa sig upp och säga: "Nu ska ni sluta att prata om det här och hålla varandra i handen".

Dessutom finns det väl inget mer effektivt sätt att se till att folk pratar om något än att försöka övertala dem att sluta prata om det? Folk pratar om sådant som berör dem, så länge det berör dem. Istället för märkliga meta-diskussioner ("det är inte bra att prata om det här, man borde prata om något annat") så vore det befriande om man helt enkelt pratade om det man nu ville prata om. [Jag kan förstås bara hoppas att ni har överseende med den uppenbara performativa motsägelsen här...]

De som friggeboar verkar inte heller överväga möjligheten att man kan prata om flera saker samtidigt. Det går alldeles utmärkt att föra en diskussion om etiska gränser för lobbying parallellt med frågan om hur det socialdemokratiska partiet ska utvecklas. Ja, dessa parallella spår kanske till och med kan berika varandra, vem vet.

Slutligen så är det svårt att förstå varför det är så bråttom att begrava den här frågan just nu. Det är ju hursomhelst bara några få dagar kvar tills den politiska offentlighetens svarta hål - julhelgen - öppnar sig och slukar allt.

Det är därför med glädje som jag kan meddela att min socialdemokratiska förening, Tjänstemännens s-förening, igår antog en motion till distriktsårskongressen om att partiet ska införa en etisk policy för lobbying, både lokalt och nationellt. Jag hoppas många andra föreningar sluter upp bakom det kravet. För vi måste våga PRata om det...

Rekommenderade inlägg:
Lena Sommestad I
Lena Sommestad II
Storstad
Magnus Ljungkvist I
Magnus Ljungkvist II
Rebella
Arenagruppen
Dagens Arena
Akademikersossarna
Johan Westerholm I
Johan Westerholm II

Andra bloggar om: prime, niklas nordström, primegate, socialdemokraterna,politik

#PRataomdet

Aftonbladets avslöjanden om hur PR-byrån Prime infiltrerat Socialdemokraterna chockerade många. Reaktionerna varierade. Många blev förbannade och besvikna. Många har också velat släta över eller bagatellisera det hela och en hel del människor har varit märkligt tysta.

Niklas Nordström beräftar idag att han fått betalt av Svenskt Näringsliv för att driva opinion och påverka analysarbetet inom Socialdemokraterna. I försvaret av Primesossarna dominerar två "talking points" skademinimeringsarbetet:

1. Avslöjandet är en del i en falangstrid, det är konspirerande vänstersossar som ligger bakom. Den som pratar om skandalen bidrar alltså till falangstrider och drar ner S i ett "SSU på 90-talet"-träsk.

2. Det gör inget att propagera på uppdrag av Svenskt Näringsliv eftersom S är för tillväxt. Alternativt: Jaja, det var dumt att ta emot pengar men S är för tillväxt och nu måste vi börja prata om hur viktigt det är med tillväxt istället för att bidra till falangstrider och dra ner S i ett "SSU på 90-talet"-träsk.

Det är möjligt att både S och SN är för "tillväxt", men det är knappast samma sorts tillväxt. Det är också mycket möjligt att avslöjandet är del i en falangstrid. Men det är ju minst lika möjligt att mörkläggandet, bagatelliserandet och tystnaden också är det, fast från andra hållet. Ärligt talat bryr jag mig inte om det.

Jag var inte med i SSU på 90-talet. Jag har faktiskt aldrig varit med i SSU. Jag definierar mig inte som vänster- eller högersosse och är fullständigt ointresserad av att delta småsinta falangstrider. Men jag bryr mig om de grundläggande procedurreglerna för en fungerande politisk diskurs, särskilt när det rör mitt eget parti.

Idag har det blivit allt vanligare med sk. "viral marketing". Företag betalar människor för att smyga in reklam i sina sociala nätverk. Kommer du ihåg den där coola grejen som din kompis tipsade dig om? Vad du inte visste var att din kompis fick betalt för att nämna det för dig. Företag parasiterar i allt högre grad på våra socialt integrativa strukturer för att tjäna pengar.

Har jag fått betalt av Aftonbladet för att göra deras knäck till en snackis? Kanske är det Svenskt Näringsliv som betalar, för att så split i Socialdemokraterna? Eller så betalar ingen. Spelar det någon roll när jag ändå tycker som jag tycker? Svaret är ja. För det handlar om tillit. Tillit är det som bygger solidaritet. Utan tillit ingen solidaritet och inget fungerande samhälle. Vi måste kunna lita på varandra. Inte minst vi som ideellt engagerar oss i en social rörelse.

Den som skrivit bäst hittills om den här sjaskiga affären, förutom Mats Engström, är Lena Sommestad, jag rekommenderar verkligen hennes blogg. Som hon påpekar så visar detta behovet av att Socialdemokraterna får en självständig och egenfinansierad idédebatt. Arbetarrörelsens tankesmedja behöver växa kraftigt. Vem vet, det kanske är värt några av de miljoner som partiet lägger på externa PR-konsulter?

Jag hoppas också att Arenagruppen, som gjort så mycket bra för svensk vänster och som jag själv samarbetat med, kommer helskinnade ur den här affären och får det stöd och den omsorg de behöver. Visar det sig att de haft fingrarna för långt ner i syltburken kommer de att bli allvarligt diskrediterade och det vore en stor förlust för det progressiva tänkandet i Sverige. Enligt Eric Sundström på Dagens Arena kommer man att lägga alla kort på bordet på måndag. Det ser vi fram emot.

Och så hoppas jag att fler sossar vågar #PRata om det, även om det är känsligt eftersom det rör vänner och bekanta. Vi måste våga vara ärliga mot varandra om inte tilliten och solidariteten ska förtvina. Är vi öppna och ärliga mot oss själva och varandra, även när vi tycker olika, så kommer vi alla att gå stärkta ur det här. Vi kommer att bygga en ny och starkare socialdemokrati - tillsammans.

Update: Marika pratar om det - och lyfter som vanligt allt ett par nivåer

Magnus Ljungkvist gör en knivskarp argumentationsanalys

Mer kloka tankar från Sara Gunnerud på Rebella

AB1 AB2 AB3 AB4

Andra bloggar om: prime, niklas nordström, PR, socialdemokraterna,politik

(S)kolval

Nyligen presenterades PISA 2009, en internationell undersökning av 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap. Återigen bekräftades då att den svenska skolan befinner sig på ett sluttande plan sedan de stora reformerna på 1990-talet.

Som Fredrik Jansson på Tankar från roten skriver i Social Europe Journal verkar vi vara på god väg att förverkliga den nuvarande regeringens ambition att göra Sverige till ett land bland andra, medelmåttigt istället för exceptionellt.

Det krävs dock ingen exceptionell kunskap för att se orsakerna till den svenska skolans katastrofala utveckling. Sten Svensson, fd. redaktör på Lärarnas tidning, förklarar pedagogiskt sammanhangen på dagens GP Debatt och i en knivskarp krönika i DN Kultur (ej på nätet) kopplar Malin Ullgren samman skolans utveckling med framväxten av medelklass-fenomenet "curlingföräldrar".

Curlandet är enligt Ullgren en rationell reaktion på det konkurrenssamhälle som blir allt tydligare. Sporten curling handlar nämligen inte bara om att sopa banan fri för den egna stenen. Syftet är att slå ut andra stenar ur boet. Curling är alltså en kongenial metafor för det nya hårda Sverige.

Det nya ojämlika Sverige är sämre för alla. I takt med att klyftorna ökar så sjunker vår civilisationsgrad. Det syns bland annat i kunskapsutvecklingen. Här finns en stor utmaning för socialdemokratin. Vi måste formulera en hållbar plan för Sveriges utbildningspolitik, en provisorisk utopi för den framtida skolan i medborgarstaten.

Och ska vi göra det så måste vi kanske - hemska tanke - även kunna diskutera driftsformer. Vi socialdemokrater måste fråga oss vad som är viktigast: Att vi slipper ta en jobbig diskussion om friskolorna och kommunaliseringen eller att vi får en mer jämlik och kvalitativ skola?

Det handlar inte om höger/vänster. Det handlar helt enkelt om att ha ett vetenskapligt-rationellt förhållningssätt. Om vissa medel inte leder till de mål man har (givet ideologi och värderingar) så bör man ompröva medlen. Oavsett hur "jobbigt" det känns.

Andra bloggar om: skolan, friskola, pivatisering, socialdemokraterna,politik

Vägen framåt III

Igår kom den första av Kriskommissionens rapporter, den går att läsa här.

Det är en klar och tydlig genomgång av opinionens utveckling under förra mandatperioden och en genomtänkt analys av varför det gick som det gick. Ulf Bjereld har skrivit om rapporten här.

Slutsatserna bekräftar det jag skrev i min tidiga valanalys på Dagens Arena. Vi måste börja formulera provisoriska utopier igen.

Det är dock viktigt att inse att provisoriska utopier inte växer fram utan konflikter, motsättningar, intern debatt och kritik. Socialdemokratin behöver både mod och förmåga. Mod att våga diskutera skilda sätt att utforma framtidens socialdemokratiska politik och förmåga att hantera intern idépolitisk polemik öppet och frimodigt utan att det urartar till personstrider och palatsintriger.

Och så behöver vi sluta prata om att det behövs förnyelse. Det vet vi vid det här laget. Nu behöver vi börja prata om vad den förnyelsen egentligen ska bestå i.

För övrigt är det oerhört intressant att följa förtroenderådet på SVT...

Andra bloggar om: krisrapport, borgnäs, val, socialdemokraterna,politik, valanalys, bjereld, provisorisk utopi, ideologi