2007-05-22

Nationalismen inom oss


De som förespråkar att vi ska "ta debatten" med SD anger ofta strategiska skäl. Det har inte fungerat att tiga bort SD och därför bör man försöka att prata bort dem istället. Jag är osäker på nyttan av denna strategi. SD är en liten och i sig betydelselös organisation. I den mån de har något inflytande baseras det på en enda sak: Den utbredda folkliga nationalismen.
Denna folkliga opinion borde vi onekligen "ta debatten" med, men det kommer att bli mycket svårare. Den är nämligen ett resultat av ett sekellångt projekt att skapa en stark och homogen nationell identitet, där samhällets alla institutioner varit delaktiga. Man har producerat en kraftfull symbolvärld av falukorvar, dalahästar, björkar, älgar, röda stugor med vita knutar etc.. Allt för att befästa en överordnad nationell kultur, en entydig svensk etnicitet. Denna nationella kultur håller nu på att rämna. Sill och nubbe på midsommar betraktas allt mer som bara en av många subkulturella yttringar och allt mindre som en privilegierad Leitkultur. Personligen tycker jag att det är bra. De som gillar knäckebröd och smultron kan fortsätta med det. Vad man borde sluta med är att se det som mer "svenskt" än något annat. Men det skär förstås i hjärtat på många.
Problemet är att alla partier, och inte minst vi socialdemokrater, länge använt den nationella känslan i politiska syften. Man har spänt nationalismen för vagnen. Folkhemstanken är kanske det tydligaste exemplet på detta. Men nationalismen är ett farligt djur som aldrig helt låter sig tämjas. Det fosterländska sentimentet riskerar ständigt att slå över i ressentiment, främlingsfientlighet och chauvinism. Vi måste därför tänka igenom och våga ifrågasätta våra inrotade, och många gånger outtalade, föreställningar om vad det innebär att vara "svensk".
Frågan är hur många av oss som verkligen är beredda att göra upp med den ingrodda synen på "svenskhet"? Det är betydligt svårare att ta itu med nationalismen inom oss än att "ta debatten" med ett marginellt ytterlighetsparti. Men det är också betydligt viktigare.

[Denna artikel har också publicerats i Ny Tid]



andra bloggar, om: , , ,

6 kommentarer:

  1. Kvalle i Mossatresk2007-05-22 19:41

    Att göra upp med svenska folkets ingrodda föreställningar kan bli en herkulisk uppgift även om de bättre vetande drivs av ett förakt för plebejerna.

    Att skaffa sig ett nytt folk kanske vore något?

    SvaraRadera
  2. Föraktet för "plebejerna" har väl framförallt de "bättre vetande" som drev igenom den nationalistiska indoktrineringen stått för. Och föreställningar har väl knappast något egenvärde bara för att de är ingrodda?

    SvaraRadera
  3. Jag har idag sett Göteborgs stadsmuseums skakande utställning om Sverige under andra världskriget och förintelsen.
    Där finns en rad affischer som beskriver det gamla Sverige, de nostalgiska bilder som i alla fall jag som föddes under andra världskriget ser för min inre syn när jag tänker på min barndom. Över dessa affischer har man tryckt texten till Heidenstams Sverige, Sverige fosterland, mitt hem på jorden. Affischraden slutar abrupt med ett fotografi av små gossar som tränas i exercis.
    Utställningen är mycket stark, ruskig, bitvis outhärdligt hemsk, men samtidigt nyttig, nödvändig för att påminna om faran med att skilja på vi och dom, som om vi inte alla levde under samma sköra villkor på jorden.

    SvaraRadera
  4. anonym: Att Sverige mobiliserade och hade nationalkänslor gör dem inte skyldiga till nazismens brott.

    "Vi och dom" är en vanlig anklagelse, men ska man tillåta olika identiteter, t ex nedärvda identiteter som följer nationstillhörighet (alla länder har ofrånkomligen sådana, och alla svenskar, även radikaler, anser ju dessa positiva bara de är i länder tillräckligt långt bort), så är det även ofårnkomligt att tänka "vi " och "dom", vilket inte är detsamma som att nedvärdera andra! (Vissa saker ska vi naturligtvis nedvärdera, såsom könsstympning och diverse andra brott mot FN:s (individuella) mänskliga rättigheter).

    Jag skulle snarare säga att nazismen var en slags radikalism kombinerad med nationalism, som övergav den kristna traditionen. Detsamma gäller fascismen och flera representationer av kommunism.

    --
    MVH, Magnus Andersson, svensk!

    SvaraRadera
  5. Det är sant att nationalism och nationalsocialism inte är samma sak. Vad de dock delar är föreställningen om folksjälen eller folkanden, det Magnus kallar "nedärvda identiteter". Jag anser dels att föreställningen om en folksjäl saknar relevant empiriskt och analytiskt underlag, dels tror jag inte att den befrämjar en humanistisk och upplyst utveckling av den mänskliga civilisationen. Men det senare utgör naturligtvis bara ett argument för den som tycker en humanistisk och upplyst utveckling är något gott.

    SvaraRadera
  6. Till Magnus Andersson:

    Vore intressant att höra vad du anser att denna "radikalism" i nazismen närmare bestod av? Jag vill hävda antisemitismen, antiziganismen, antimarxismen, antiintellektualismen (demokrati), och ett rent allmänt förakt mot svaghet.

    Vad gäller antisemitism och antimarxism hade nazisterna den katolska kyrkans stöd såväl moraliskt som praktiskt (läs för övrigt "Hitler's Pope: The Secret History of Pius XII" av John Cornwell). Att hävda att nazismen "övergav den kristna traditionen" är fel - nazismen som den visade sig i och med Förintelsen hade inte varit möjlig utan den antisemitism som den "kristna traditionen" legat till grund för.

    Förvisso hade säkerligen en annan folkgrupp än judarna pekats ut som nazisternas största fiender även utan anti-semitismen och det är just där det ypperliga analytiska verktyget "vi och dom" kommer in.

    John H./Luthagen/Uppsala

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...