Nymaterialism och moral

Just nu händer väldigt spännande saker inom Miljöpartiet. Om den nymaterialistiska rörelsen bland de gröna är framgångsrik kommer det inte bara att fullständigt omgestalta den ekologiska delen av vänsterrörelsen utan även att för alltid förändra svensk politik. Lyckas den inte får vi ytterligare ett Vägval Vänster, Attac etc, och det är ju inte så dåligt det heller.

Den avgörande frågan är om det går att göra politik av den ganska intrikata ontologi som nymaterialismen bygger på. En förutsättning är då någon form av nymaterialistisk moralfilosofi, någon sorts kriterier för vad som är rätt eller fel helt enkelt. Låt oss ta exemplet tortyr av fångar. En nymaterialistisk politiker måste kunna ta ställning till om tortyr av fångar är rätt eller fel, och framför allt varför det är rätt eller fel.

Låt oss säga att någon tycker att tortyr av fångar är fel. Det går att argumentera för det på många olika sätt. En liberal tycker det är fel om det strider mot individens förpolitiska rättigheter. En hedonistisk utilitarist tycker det är fel om det minskar den totala mängden lustkvanta. En kantian tycker det är fel om det är förnuftsmässigt självmotsägande. En habermasian tycker det är fel om det strider mot normer som man enats om i en fri, öppen och rationell diskurs. Och så vidare. Men hur resonerar en nymaterialist?

Det intryck jag fått är att man lutar åt ett Hume-inspirerat svar, där man fullständigt förlitar sig på en tänkt moralisk "känsla" som mänskliga varelser förmodas besitta. Tortyr av fångar är alltså fel eftersom det "känns" fel. Och om det inte "känns" fel? Ja, då får man väl anta att det inte är fel. För att citera Karl Palmås föredrag som jag skrev om i förra inlägget:

Notera att Zizek fördömer tortyren utan att luta sig mot “förnuft”, eller några förmodade “naturliga rättigheter”. Civilisationens största landvinning – utvecklingen av vår spontana moralitet – är ett kontingent utfall av olika kulturella replikatorer. Vi har haft turen att leva i denna moraliska ekologi; den har tjänat oss väl; därför bör den försvaras. Richard Rorty säger samma sak om de demokratiska friheter som vuxit fram under det senaste århundradet – de har uppstått kontingent, och det finns ingenting som säger att de kommer att vara med oss om ytterligare hundra år.

Det man undrar när man läser detta är naturligtvis varför just denna specifika "moraliska ekologi" är bättre än någon annan och vad betyder det att den "tjänat oss väl"? Uppenbarligen finns en värdering här, men var kommer den ifrån? Någon föredrar tydligen att leva i en demokratisk rättstat präglad av det humanistiska upplysningsprojektets ideal, men varför? Det är frågor som en politisk nymaterialism måste kunna svara på. Ett enkelt sätt vore ju att låta hedonistisk utilitarism bli nymaterialismens moraliska gren. Den starka empiricismen har de gemensamt, vilket borde göra dem kompatibla. Då slipper man också hänvisa till en obestämd "känsla" för sina normativa ställningstaganden. Att avskaffa förnuftsbaserad argumentation på politikens område är ju knappast rätt väg att gå om man vill värna den "moraliska ekologi" som ju även nymaterialisterna verkar uppskatta.

Möjligtvis (och överraskande nog) kan det även finnas ett utrymme för en kombination med habermasianskt tänkande. Grunden för Habermas kommunikationsteori är ju trots allt homo sapiens evolutionärt betingade kommunikativa förmåga. Det moraliska fältet öppnades när den mänskliga arten nådde den biologiska komplexitetsgrad som krävdes. Politik, normer, värderingar, allt formas genom denna biologiskt betingade sociala interaktion. Utgångspunkten för Habermas diskursetik är att det ligger vissa implicita procedurregler nedlagda i grunderna för det kommunikativa handlandet. En demokratisk rättstat är att föredra eftersom den är mer kommensurabel med det kommunikativa handlandets immanenta logik. Moralen ligger följaktligen mer i de sociobiologiska grunderna för den sociala interaktionen, än i själva normerna. Normerna är inte giltiga eller ogiltiga i förhållande till någon föreställd transcendent Sanning, utan i förhållande till det kommunikativa handlandets immanenta logik. Kanske finns här något för nymaterialismen att bygga vidare på? För att återigen citera Palmås:

Hardt och Negri, om jag tolkar dem rätt, hoppas dock på en Multitud av multituder. Det är en fin tanke, men jag har svårt att se hur en sådan skall uppstå utan den transcendenta essensens våld. Hur annars skall denna Multitud av multituder kunna enas om att Målet – guldet vid regnbågens slut – är universellt medborgarskap och medborgarlön? Detta strider ju mot det vi lärt oss från såväl Kauffman som Guattari: Ett autokatalytiskt system har sin egen immanenta logik, som kan inte bestämmas utifrån. Varje ekologi existerar öppet, för sig själv, inte slutet i sig självt. Det är inte upp till Hardt och Negri att bestämma – låsa – vad denna potentiella kropp skall tänka och göra.

Det här skulle kanske (med ett rejält filosofiskt skohorn) gå att få ihop med en habermasiansk kommunikationsteoretisk förståelse. Diskursetiken säger ju inget om innehållet i normerna utan anger bara formerna för normernas giltighet. Vilka normer som blir giltiga i en specifik kommunikationsgemenskap kan inte prognosticeras. Den etiska universalismen i Habermas tappning är alltså endast formell, inte substantiell. Men det är förmodligen ändå för mycket universalism för nymaterialisterna. Det får framtiden och den nymaterialistiska diskursproduktionen utvisa.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Kommentarer

  1. Hej igen, håller helt med dig - detta är en viktig punkt.

    Grejen är den att jag inte tror att det behövs alltför mycket av ett skohorn här - vi är nog närmare varandra än du tror. Det är ju inte för inte som Habermas kallas pragmatist.

    Jag menar, det behöver inte vara så långt mellan Habermasianska tankar om det ideala samtalet och "våra" tankar om basarer/självorganiserande system/Deweyanska publics"the wisdom of crowds" etc. Som du hänvisar till - i bägge fall finns det en hänvisning till immanensen i det "mind" som kan uppstå i dessa situationer.

    Däremot vet jag inte om man kommer ifrån fascism-problematiken här - hur tänker Habermas kring ett idealt samtal som sluter sig till en fascist-rationalitet? Eller tror han att ett perfekt idealt samtal aldrig kan urarta?

    SvaraRadera
  2. @ kalle: Som jag läser H. har han inte en binär syn på normer/legitimitet. Det är inte så att de är sanna eller falska. Normer är mer eller mindre legitima/giltiga beroende på hur nära det regulativa idealet om en fri, öppen och rationell diskurs man är.

    Rent hypotetiskt är det förstås möjligt att en fri, öppen och rationell diskurs leder till ett fascistiskt konsensus och i så fall är det giltigt.

    Men det skulle förstås bara kunna vara en fascism som inte förbryter sig mot den kommunikativa logikens egalitära struktur och frågan är ju om det då fortfarande är en fascism. Jag är alltså tveksam om det ens är teoretiskt möjligt.

    SvaraRadera
  3. Hej Johannes,
    Min önskedröm är att SAP kommer att "förenas" med mp i regeringssamverkan 2010 och att SAP kommer att tillvarata mp´s nytänkande potential. Då måste vi vinna stockholmsregionen (min tolkning av VALU 06 sista delen 08?) Frågan är hur?

    SvaraRadera
  4. Johannes: Ja, det är så jag också förstått Habermas.Och detta köper jag. Som sagt, jag tror inte att vi är så långt ifrån varandra - vi har nog bara olika uppfattning om vad själva ordet "universalism" innebär.

    Anonym: Ja, det är klart att vi - mp+s - skall vinna 2010. Stockholmarna kommer att fatta - not to worry. Am Ende sind wir alle sossar!!

    SvaraRadera
  5. Eller också är det ett helt dödfött företag att försöka motivera ställningstaganden utifrån nån sorts logik.

    Argumentationer kan vara logiska på så sätt att de hänger samman. Och medel kan vara logiska, så tillvida att medlet faktiskt leder till det uttalade målet. Men mål kan aldrig vara logiska, de är bara formuleringar av det önskvärda - för den som sätter målet.

    Sen får man försöka få en majoritet för det målet om man vill. Det är sånt som kallas politik.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En statlig enhetsskola

Kvarteret som sprängdes