Reflektioner efter valet


Enligt vår partiledning var valresultatet i Europavalet en framgång. Det kan kanske låta lite märkligt med tanke på att det, så vitt jag förstår, var partiets sämsta nationella val sedan den allmänna rösträttens införande.

Vissa menar att resultatet inte var dåligt med tanke på förutsättningarna medan andra önskar att man talade klarspråk och kallade ett misslyckande för ett misslyckande. Allt beror förstås på vilka mål man sätter för sig själv. Personligen anser jag att vi socialdemokrater ska sätta högre mål för oss. Kanske till och med högre än en röstandel på 25%. Kanske till och med högre än att vara det fjärde största partiet i Stockholms län. Men vi får inte stirra oss blinda på valet.

Val är tacksamma medialt eftersom de erbjuder en förtätad och kvantifierbar bild av komplexa sammanhang och valresultaten är förstås avgörande för partiernas förutsättningar att bedriva politik. Att professionella politiker, ombudsmän och andra anställda partister fokuserar på det är naturligt. De påverkas ju väldigt konkret av det. Men valet är långt ifrån det mest intressanta i den politiska processen. Det avgörande är makten över tanken, vem som sätter dagordningen, vilka frågor som diskuteras och hur de diskuteras, vilka resonemang som förs och om de väcker genklang, kort sagt den diskursiva hegemonin.

Att vi förlorar val är inte problemet, utan ett symptom på problemet. Problemet är att vi förlorar kampen om den diskursiva hegemonin. Den politiska offentligheten har blivit en ogästvänlig terräng för den socialdemokratiska ideologin. Det är ingen slump att det blivit så. Det är resultatet av flera decenniers målmedveten opinionsbildning från borgerligt håll och flera decenniers förvirrad opinionsbildning från socialdemokratiskt håll.

Det är helt avgörande för socialdemokratins framtid att vi återerövrar den diskursiva hegemonin i den politiska offentligheten. Det är det enda sättet att långsiktigt trygga framtida valsegrar och ett samhälle präglat av en demokratisk socialistisk politik.

Ett första steg är att överge den binära vänster-höger-matrisen i den politiska analysen. Den bidrar till att sakfrågorna ställer sig i vägen för den ideologiska reflektionen. Vi måste komma ihåg att ideologin inte finns i teserna utan i argumenten. Vi är demokratiska socialister, det vi bör fundera över är vad en demokratisk socialism kan vara i vår tid. Alldeles oavsett vad den varit tidigare.

Vi måste sluta spegla oss i Moderaterna. Jag gick inte med i Socialdemokraterna för att jag inte delar Moderaternas ideologi. Jag gick med i Socialdemokraterna för att jag delar Socialdemokraternas ideologi.

Det är också viktigt att komma ihåg att socialdemokratin inte är samma sak som partiet. SAP är inget självändamål. SAP finns till för socialdemokratin, inte tvärtom. Partiets uppgift är att stärka socialdemokratin, representera ideologin i våra folkvalda parlament och se till att den demokratiska socialismen får praktiskt-politiskt genomslag. Det är faktiskt det som är partiets raison d'être. Sköter partiet inte den uppgiften så ska man förändra partiet, inte låtsas som om det regnar.

Partiet administrerar stora ekonomiska och personella resurser. Det är viktigt att dessa resurser används på bästa sätt. Som Peter Gustafsson och Jonas Nygren visar i Den grå vågen finns det mycket som går att göra för att förbättra organisationen. Vi måste ständigt fråga oss om vi använder medlemmarnas tid och pengar optimalt. Det får inte var så att partiets organisation ökar avståndet mellan medborgarna och socialdemokratin, istället för att minska det.

Sedan får vi inte i all eländesbeskrivning glömma bort att vi också har fantastiska förutsättningar. Under min tid som aktiv socialdemokrat har jag träffat massor med kloka, trevliga och glada medlemmar. Unga och gamla människor som inte bara är demokratiska socialister med stolthet, utan framför allt med glädje. Människor som inte stelnat i dogmatism och konventioner utan ständigt ifrågasätter, tänker och resonerar. Det är de som bär socialdemokratin.

De flesta socialdemokraterna har dock inte blivit medlemmar i partiet än. Det finns massor av medborgare som delar våra värderingar och vår ideologi men av olika skäl inte "kommer ut" som sossar. Det gäller medborgare ur alla samhällsgrupper, inklusive akademiker och medelklass. Hur vi ska kunna nå dessa människor och ge dem en möjlighet att förverkliga sitt medborgerliga engagemang är en fundamental fråga för socialdemokratin.

Personligen tror jag inte att det går att nå dessa potentiella medlemmar "ovanifrån", genom dyra reklamkampanjer eller förment personliga mejl från partiledningen. Man måste nå dessa människor "från sidan", genom mellanmänskliga möten i fysiska eller digitala rum. Och viktigast av allt - kom ihåg att de inte är dumma i huvudet. Folk märker om de betraktas som röst- eller medlemsboskap.

Socialdemokratin står inför väldiga utmaningar, men det finns också skäl att vara väldigt optimistisk. Vi har nämligen verkligheten på vår sida. Vi måste bara vara modiga nog att möta den.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Kommentarer

  1. S misslyckades i EU-valet. Det är vi alla överens om. Inte i hela landet. Vi vann stort i vissa län men förlorade stort i storstäderna.

    Erlander fick veta att han var en nolla när han blev statsminister. Det är inte den sämsta utgångspunkten, sa han. S kan också säga nu att sämre kan det inte bli. Inte för partiet och inte för landet. Nu kan vi dra igång att forma en politik för hela Sverige. Glesa Sverige i Norrland, Dalarna,Värmland etc och täta Sverige i storstadsområdena.

    Vi kritiseras för EU-valet och det får vi ta ad notam. Lite filosofiskt kan också sägas att om EU-valet gått väldigt bra skulle vi kanske trott att 2010 skulle fixa sig utan ansträngning.

    En sak hoppas jag på inför uppmarschen till 2010. Att vi inte ifrågasätter dem vi har valt utan i stället verka för att förstärka med fler personer t.ex. för att klara storstäderna.

    Samarbetet mellan S,V,Mp är en tillgång i kampen inför 2010. Det
    skulle ha kunna sett annorlunda ut om inte Alliansen enats inför 2006 Dessutom är det helt klart så att redan Göran Persson före valet kom överens med V och MP att finna nya former för samarbete.
    Nu gäller det att se verkligheten så som den är men samtidigt vara glada över att ha den tid fram till nästa val som behövs för att forma en vinnande politik och finna glädje i en politisk offensiv för jobb,solidaritet och rättvisa.

    Det finns ett uttryck som kan verka lite fånigt men som faktiskt är mycket sant. Gladast vinner!!
    Tord Oscarsson

    SvaraRadera
  2. Johannes skriver:
    "Det avgörande är makten över tanken, vem som sätter dagordningen, vilka frågor som diskuteras och hur de diskuteras, vilka resonemang som förs och om de väcker genklang, kort sagt den diskursiva hegemonin."

    Makt över tanken ger mig mycket obehagliga associationer. Du får å andra sidan min demokratiska ådra att att pulsera i hög takt.

    Tord skriver:
    "En sak hoppas jag på inför uppmarschen till 2010. Att vi inte ifrågasätter dem vi har valt utan i stället verka för att förstärka med fler personer t.ex. för att klara storstäderna"

    I diktaturer vågar man inte ifrågasätta sina ledare. Att bistå Stockholm och Malmö är däremot en god idé.

    SvaraRadera
  3. @ eva: "Makt" låter lite otrevligt, det är sant. Men det kan ju också användas till bra saker. I det här fallet handlar det förstås bara förnuftets makt, det bättre argumentets makt, inte våldets.

    SvaraRadera
  4. @Johannes

    Det finns många ekonomiska, medicinska, humanistiska och rationella argument till att vilja jämna ut klassklyftorna men räcker det för att vara SAP-medlem?

    Bästa hälningar Eva

    SvaraRadera
  5. @ eva: Det är klart! Jag brukar säga att om man är nöjd med S så ska man rösta på oss men om man är missnöjd så ska man bli medlem - så att man kan hjälpa oss att bli bättre. :)

    SvaraRadera
  6. @ Johannes

    Tack! Jag är medlem :-)

    Eva
    (samma hela tiden, som
    har problem med Google-kontot)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En statlig enhetsskola

Kvarteret som sprängdes