Vårt samhälle bygger på tillit
Ledare i Ny Tid
Vi lever i ett högt utvecklat och mycket komplext samhälle. Vi kan sällan, som i äldre och enklare samhällen, själva överblicka och förstå de strukturer och kretslopp som binder oss samman.
När vi spolar i toaletten så slutar vanligtvis vår direkta inblandning i just den frågan. Vi vet att det händer en massa spännande saker efter att vi spolat men de flesta av oss har ingen djupare kunskap om vad och vi behöver inte heller bekymra oss om det. Och andra behöver inte bry sig om vad vi sysslar med.
Det finns stora fördelar med det. Arbetsdelningens logik möjliggör en otrolig effektivitet och en enorm teknologisk utveckling och kulturell mångfald. Vi behöver inte vara våra egna sophämtare, bönder, skådespelare, bibliotekarier, rörläggare eller kirurger. Genom att hjälpas åt blir vi starkare, klokare och friskare än om vi hade gjort allt själva, för oss själva.
Men det finns också vissa problem med att leva i ett samhälle som är för komplext för att överblicka. En helt nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera är tillit. Tillit är det band som håller samman allt. Vi måste kunna lita på att allt det där andra, som vi inte vet något om, fungerar som det ska.
Vi måste kunna lita på varandra, fast vi inte alls känner varandra. Denna tillit byggs upp av många små händelser varje dag, enkla saker som en vänlig blick och ett hej i mataffären. Och varje gång någon tränger sig före i kön, och kommer undan med det, så naggas den i kanten.
Men det är inte bara direkta personliga upplevelser som påverkar tilliten utan även andra människors berättelser. Får vi höra hjärtevärmande historier om civilkurage och solidaritet så stärks vår tillit. Får vi höra hemska historier om feghet och hänsynslöshet så bryts den ned.
Tyvärr är den mänskliga psykologin sådan att vi är mer intresserade av det som gör oss rädda och uppjagade än det som gör oss lugna och trygga. Genom historien så har olyckskorpar och domedagsprofeter alltid haft lätt att få publik.
I dag har våra kvällstidningar och andra medier på jakt efter klick på internet tagit över den rollen. Med teknikens hjälp så kan vi nu ha vår egen Krösa-Maja med oss var vi än är.
Tyvärr verkar det ansvarsfulla redaktörskapet vara på väg bort ur dagens medielandskap. Vi som medborgare måste därför själva ta ett källkritiskt ansvar för vad vi läser och sprider.
Arbetsdelningen har trots allt sina gränser. Medborgarskapets förpliktelser kan inte outsourcas.
Vi lever i ett högt utvecklat och mycket komplext samhälle. Vi kan sällan, som i äldre och enklare samhällen, själva överblicka och förstå de strukturer och kretslopp som binder oss samman.
När vi spolar i toaletten så slutar vanligtvis vår direkta inblandning i just den frågan. Vi vet att det händer en massa spännande saker efter att vi spolat men de flesta av oss har ingen djupare kunskap om vad och vi behöver inte heller bekymra oss om det. Och andra behöver inte bry sig om vad vi sysslar med.
Det finns stora fördelar med det. Arbetsdelningens logik möjliggör en otrolig effektivitet och en enorm teknologisk utveckling och kulturell mångfald. Vi behöver inte vara våra egna sophämtare, bönder, skådespelare, bibliotekarier, rörläggare eller kirurger. Genom att hjälpas åt blir vi starkare, klokare och friskare än om vi hade gjort allt själva, för oss själva.
Men det finns också vissa problem med att leva i ett samhälle som är för komplext för att överblicka. En helt nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera är tillit. Tillit är det band som håller samman allt. Vi måste kunna lita på att allt det där andra, som vi inte vet något om, fungerar som det ska.
Vi måste kunna lita på varandra, fast vi inte alls känner varandra. Denna tillit byggs upp av många små händelser varje dag, enkla saker som en vänlig blick och ett hej i mataffären. Och varje gång någon tränger sig före i kön, och kommer undan med det, så naggas den i kanten.
Men det är inte bara direkta personliga upplevelser som påverkar tilliten utan även andra människors berättelser. Får vi höra hjärtevärmande historier om civilkurage och solidaritet så stärks vår tillit. Får vi höra hemska historier om feghet och hänsynslöshet så bryts den ned.
Tyvärr är den mänskliga psykologin sådan att vi är mer intresserade av det som gör oss rädda och uppjagade än det som gör oss lugna och trygga. Genom historien så har olyckskorpar och domedagsprofeter alltid haft lätt att få publik.
I dag har våra kvällstidningar och andra medier på jakt efter klick på internet tagit över den rollen. Med teknikens hjälp så kan vi nu ha vår egen Krösa-Maja med oss var vi än är.
Tyvärr verkar det ansvarsfulla redaktörskapet vara på väg bort ur dagens medielandskap. Vi som medborgare måste därför själva ta ett källkritiskt ansvar för vad vi läser och sprider.
Arbetsdelningen har trots allt sina gränser. Medborgarskapets förpliktelser kan inte outsourcas.
Kommentarer
Skicka en kommentar