2007-10-15

Proletär pedagogik

Arbetarrörelsen har en lång och stolt folkbildningstradition. Frågan är hur denna tradition står sig idag. För den som kommer in i rörelsen från ett akademiskt håll och är indoktrinerad i en borgerlig bildningstradition kan det första mötet med den pedagogiska metodiken vara omtumlande. Arbetarrörelsens pedagogiska perspektiv är som bäst emancipativt och horisontvidgande, som sämst elitistiskt och populistiskt på samma gång. Den "proletära pedagogiken" är en oerhört sammansatt och svårfångad diskurs. Egentligen rör det sig väl snarare om en rad korsande diskurser, en komplicerad väv av mer eller mindre grumliga föreställningar och praktiker, som det är mycket svårt att få något grepp om. Men jag ska göra ett försök.

Det tydligaste draget i den proletära pedagogiken är fobin mot allt som ger sken av att vara pretentiöst. Lägg märke till att jag säger "ger sken av", för detta har inget att göra med huruvida något verkligen är pretentiöst eller inte. Det viktiga är att det inte framstår som pretentiöst. Allt som görs, oavsett om det är grupparbeten, föreläsningar eller diskussioner, måste framstå som opretentiösa, som om de råkar ha uppkommit av en slump. Anledningen är troligen den, inte helt oberättigade, föreställningen att arbetare i gemen lider av bildningskomplex. De är inte vana vid den pedagogiska situationens "intellektuella socialitet" och blir därför osäkra och rädda. Att få situationen att kännas så vardaglig och lättsam som möjligt är ett försök att undkomma detta hinder. Det här knepet, att "ta ner" situationen, är nästan alltid bra. Men det kan leda till problem.

Den "opretentiösa diskursen" kan nämligen göra det lätt för lata och okunniga pedagoger att ursäkta ett hafsigt och slarvigt jobb. Att inte kräva ansträngning eller förberedelse av deltagarna är en sak, att inte kräva det av sig själv som pedagog är något annat. Det leder i slutändan till en nivellering av själva begreppet folkbildning. Tar man på sig rollen som pedagog tar man också på sig ett ansvar. Man måste inte vara "expert", men man måste ta det man gör på allvar. Att utan förberedelser och ett minimum av pedagogisk reflektion ställa sig upp och flumma är en ren förolämpning mot deltagarna. Huruvida deltagarna märker det eller inte har inte med saken att göra.

Att börja med att deklarera att man inte förberett något är måhända ärligare, men lika illa. Den ende som med gott samvete kan säga att den inte föreberett något och bara tänkte blaja lite, är den som förberett sig minutiöst. Endast den som underkastat sig en rigorös planering har friheten att spexa och vara "flexibel". Den som tror att det räcker med att namedroppa lite och smurfa loss om ditten och datten, är inte bara intellektuellt ohederlig utan en demokratins dödgrävare. Det paradoxala resultatet av den psudo-demokratiska viljan att inte "planera sönder allt" blir vanligtvis att snacksaliga och förmätna krumelurer lägger beslag på allt tal- och tankeutrymme.

Ett annat återkommande problem uppstår på grund av den "affirmativa diskursens" starka grepp om den proletära pedagogiken. Den principiella utgångspunkten är att tankar och idéer som slängs fram inte ska kritiseras utan affirmeras. Bakgrunden är förmodligen återigen föreställningen om arbetarens bildningskomplex. Det är viktigt att skapa ett "tillåtande klimat", så att osäkra individer stimuleras att komma fram med synpunkter och hypoteser och våga pröva tankens vingar. I grunden är detta bra och en förutsättning för varje pedagogik med emancipativa anspråk. Risken är naturligtvis att denna affirmativa omsorg, för långt driven, kan komma att motverka sitt egentliga syfte. Bristen på kritik och ifrågasättande gynnar de mest konventionella och fördomsfulla tolkningarna. Förtigs motargumenten omöjliggörs kunskapsbildningens grundläggande dialektik. Resultatet blir parallella, statiska och bristfälliga analyser autistiskt inneslutna i sig själva. Den affirmativa omsorgen borde ju dessutom endast ha sitt berättigande i förhållande till deltagarna. Den kan rimligen inte omfatta pedagogen själv.

På grund av den proletära pedagogikens vilja att bryta hierarkier framstår (och framställer sig) pedagogen dock ofta som "en i gänget". Detta är en strategi som kan ha sina poänger, men som förutsätter ansvarsmedvetna pedagoger. Kombinationen av affirmativ diskurs och upplöst hierarki ger ansvarslösa pedagoger carte blanche att pådyvla gruppen alla möjliga, mer eller mindre genomtänkta, åsikter. De som inte håller med håller tyst, för att inte vara "okamratliga". De som håller med känner sig bekräftade och de osäkra tror på det som sägs eftersom ingen invänder. Ibland undrar jag om det inte ligger en form av klassförakt bakom det pedagogiska slarvet. Jag kan inte tänka mig att man skulle förhålla sig lika lättsinnigt till en föreläsning inför en grupp professorer, eller riksdagsmän, som man nu ofta gör inför grupper av "enkelt folk".

Har då folkbildningen och den proletära pedagogiken någon framtid? Det har den i allra högsta grad. Men det förutsätter en viss ansvarskänsla hos den som tar på sig rollen som pedagog. Att få privilegiet att medverka i arbetarrörelsens folkbildningsprojekt är något att känna djup tacksamhet för, det är något mycket vackert som man får bli en del av. Inser man värdet av det så tror och hoppas jag att man skärper sig. Gör man inte det så ska någon annan ta över.

Andra bloggar, om: , , , ,

1 kommentar:

  1. Mycket väl skrivet och formulerat! Känner igen rädslan för det organiserade, uppstyrda, "pretentiösa" från olika socialdemokratiska (och även andra)sammanhang. Det de som leder exempelvis kurser är rädda för är väl ansvaret. Men är man inte beredd att ta ansvar ska man inte heller agera som pedagog, ledare, ordförande etc. Som medlemmar måste vi bli bättre på att ställa krav och inte acceptera att möten och för partiet kostsamma kurser "leds" av "pedagoger" som inte ens klarar av att hålla koll på klockan.

    Jag orkar inte vara med på fler möten och kurser där folk (tyvärr oftast gubbar, unga som gamla)bakom skydd av "nä jag har inte förberett nåt, tänkte att vi bara kan diskutera lite helt sådär opretentiöst" har fräckheten att bre ut sig och pladdra på om än det ena än det andra. Som satta i trance av sin egen förträfflighet. Det är ansvarslöst, hänsynslöst och långtråkigt! Och det gynnar inte vårt parti.
    Vi måste organisera oss!

    /Elisabeth

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...