2007-10-03

Solidarisk stadspolitik

[Artikel från senaste Ny Tid, oavkortad]

Ibland påstår man att det inte finns några större skillnader mellan de politiska partierna. Att det inte stämmer i den praktiska politiken har blivit plågsamt uppenbart efter borgarnas breda angrepp på välfärdssamhällets grundpelare. Men det stämmer inte heller på en teoretisk nivå. Det verkligt särskiljande är solidaritetsbegreppet. Solidaritet, som i den liberala världsåskådningen bara är ett underligt socialt fenomen, utgör för socialdemokratin själva grunden. Tanken att vi alla hänger ihop, att vi tillhör ett och samma samhälle och därför har ett grundläggande mänskligt ansvar för varandra, är mer än retoriskt fluff. Det är också mer än ett rent känslomässigt ställningstagande. Det rymmer faktiskt en rationellt underbyggd filosofi.

Vi föds ju inte som färdiga individer, med ett färdigt jag. Vi blir de vi är genom att leva och kommunicera med andra människor, i ett gemensamt samhälle. Det finns alltså inget före samhället, innan våra möten med andra människor. Vi är alltid redan i samhället. Solidaritet är att erkänna denna mänskliga realitet och ta ett moraliskt ansvar för den. Att skapa ett samhälle som inte bara är gott för mig, utan för oss alla. Men det finns en paradox i detta, eftersom solidaritet i någon mån förutsätter solidaritet. Ju mindre solidariskt samhället blir desto mindre solidariska blir människorna och tvärtom. Därför räcker det inte med att bara hoppas att människor ska välja att vara solidariska, man måste också skapa förutsättningar för ett sådant val.

Socialdemokratins bostadspolitik under 1900-talet, som lyfte ett helt folk ur den fysiska misärens ovärdighet, var ett sådant projekt och vi måste självklart försvara den solidariska bostadspolitiken mot borgarnas angrepp. Men vi måste också vara offensiva. Idag är det den fysiska segregationen som utgör den kanske svåraste utmaningen mot det solidariska samhället. Här räcker det inte med en bostadspolitik, vi måste även ha en stadspolitik. Sahlins tal i Fittja var en bra början.

Men man måste komma ihåg att det inte är förorterna som ska integreras, det är hela staden, hela samhället. Förtätning är bra, men bara om den leder till ökad social blandning. Den nuvarande strategin, att kila in muromgärdade enklaver för medelklassen i utbyte mot några studentlägenheter och några radhus i förorten, leder inte dit, utan längre ner i knäet på det byggindustriella oligopolet. I dagens situation är denna strategi måhända en nödvändighet, men därav följer inte att vi bör göra en dygd av den.

Målet måste vara fler och mindre projekt som fler och mindre entreprenörer kan konkurrera om, vilket innebär mer komplexa planer men också lägre kostnader och rikare variation i bebyggelsen. En solidarisk stadspolitik kommer att befrämja förtätning som ger större spridning av lägenhetspriser/hyror och ett mer dynamiskt stadsliv (mao kvarterstad istället för lamellhus). En solidarisk stadspolitik kommer att integrera stadsdelarna strukturellt och funktionellt. En solidarisk stadspolitik kommer 2010. Men inte av sig självt.

andra tidningar och bloggar, om: , , , ,

1 kommentar:

  1. Fram för stadspolitik!

    jag tror inte att det behöver bli mer komplexa planer, ett litet tillägg om maximal byggyta per byggherre kanske. Juridiken bakom blir nog sträng kan jag tänka...

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...