Ideologi kontra floskelogi

Igår var det ideologisk afton på ABF. Chefsideologen Ann-Marie Lindgren från Tankesmedjan berättade om nyutgåvan av "Vad är socialdemokrati". Ett tjugotal intresserade hade samlats. Publikens sammansättning speglade medlemsstrukturen ganska väl, i stort sett bara äldre herrar som inte ens hade artigheten att formulera sina utdragna anföranden som frågor. Efter två timmars filibustrande hade följande sofistikerade analys utkristalliserat sig: Nyliberalism är ond, traditionell välfärdspolitik är god. Onekligen ett imponerade resultat.

Missförstå mig inte, jag är också emot nyliberalism och för traditionell välfärdspolitik men... kom igen! Det kan ju knappast vara den mest kontroversiella och intressanta diskussionen i ett internt sosseforum. Till slut kände jag mig tvungen att väcka frågan om det inte var ett problem att sakfrågorna så ofta (alltid) ställer sig i vägen för en verkligt ideologisk diskussion inom partiet. En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. De befinner sig i en annan mental verklighet. Insikten att arbetarklassens sköna, nya värld vilar på den välfärdsgrund som arbetarrörelsen byggt blir allt suddigare för varje ny generation.

Enkelt uttryckt finns det två sätt att förhålla sig till denna utveckling. Antingen kör vi business as usual och hoppas på att borgarna vräker ner arbetarklassen till dess tidigare ekonomiska och utbildningsmässiga nivå, så att de återfår sitt klassmedvetande. Risken om man väljer denna strategi är förstås att borgarna istället skapar ett två-tredjedelssamhälle och spelar ut en förborgerligad arbetarklass mot en tuktad underklass. Alltså precis det de håller på med.

Det andra alternativet är att inse att vi inte längre enbart kan förlita oss på en materiell lojalitet gentemot det solidariska välfärdssamhället utan även arbetar ideologiskt för att skapa en intellektuell lojalitet. Problemet med det är förstås att det då inte räcker med förtuggade floskler om frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa begrepp är ju inte floskler i sig själva, men de blir det i munnen på någon som inte kan föra ett intellektuellt resonemang om dem. Kan vi det? Om vi inte kan det så kanske det börjar bli dags att göra något åt det.

Hurra! Alla tyckte detta var lysande. Absolut, vi måste ha mer ideologiska diskussioner. Inte nu förstås, men någon annan gång. Det borde någon verkligen göra något åt. Att de själva, som medlemmar, skulle ha något sorts ansvar för detta föll dem inte in. Istället uttryckte man missnöje med att partitopparna inte var ute i föreningarna och talade, "som förr i tiden". Jag ska inte påstå att det inte vore intressant att höra Mona Sahlin fördjupa sig i ämnen som historiematerialism eller revisionistisk marxism. Tvärtom, det vore mycket... intressant. Men vore det inte mer intressant om vi själva talade om det?

Jag är socialdemokrat eftersom jag är övertygad om att den grundläggande socialdemokratiska samhällsanalysen, dvs. vår ideologi, är överlägsen alla andra. Men hur kan jag veta det om jag inte ständigt diskuterar den, prövar den och reflekterar kring den?

Andra bloggar, om: ideologi, socialdemokraterna, abf, socialism, arbetarklass