2007-10-10

Ideologi kontra floskelogi

Igår var det ideologisk afton på ABF. Chefsideologen Ann-Marie Lindgren från Tankesmedjan berättade om nyutgåvan av "Vad är socialdemokrati". Ett tjugotal intresserade hade samlats. Publikens sammansättning speglade medlemsstrukturen ganska väl, i stort sett bara äldre herrar som inte ens hade artigheten att formulera sina utdragna anföranden som frågor. Efter två timmars filibustrande hade följande sofistikerade analys utkristalliserat sig: Nyliberalism är ond, traditionell välfärdspolitik är god. Onekligen ett imponerade resultat.

Missförstå mig inte, jag är också emot nyliberalism och för traditionell välfärdspolitik men... kom igen! Det kan ju knappast vara den mest kontroversiella och intressanta diskussionen i ett internt sosseforum. Till slut kände jag mig tvungen att väcka frågan om det inte var ett problem att sakfrågorna så ofta (alltid) ställer sig i vägen för en verkligt ideologisk diskussion inom partiet. En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. De befinner sig i en annan mental verklighet. Insikten att arbetarklassens sköna, nya värld vilar på den välfärdsgrund som arbetarrörelsen byggt blir allt suddigare för varje ny generation.

Enkelt uttryckt finns det två sätt att förhålla sig till denna utveckling. Antingen kör vi business as usual och hoppas på att borgarna vräker ner arbetarklassen till dess tidigare ekonomiska och utbildningsmässiga nivå, så att de återfår sitt klassmedvetande. Risken om man väljer denna strategi är förstås att borgarna istället skapar ett två-tredjedelssamhälle och spelar ut en förborgerligad arbetarklass mot en tuktad underklass. Alltså precis det de håller på med.

Det andra alternativet är att inse att vi inte längre enbart kan förlita oss på en materiell lojalitet gentemot det solidariska välfärdssamhället utan även arbetar ideologiskt för att skapa en intellektuell lojalitet. Problemet med det är förstås att det då inte räcker med förtuggade floskler om frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa begrepp är ju inte floskler i sig själva, men de blir det i munnen på någon som inte kan föra ett intellektuellt resonemang om dem. Kan vi det? Om vi inte kan det så kanske det börjar bli dags att göra något åt det.

Hurra! Alla tyckte detta var lysande. Absolut, vi måste ha mer ideologiska diskussioner. Inte nu förstås, men någon annan gång. Det borde någon verkligen göra något åt. Att de själva, som medlemmar, skulle ha något sorts ansvar för detta föll dem inte in. Istället uttryckte man missnöje med att partitopparna inte var ute i föreningarna och talade, "som förr i tiden". Jag ska inte påstå att det inte vore intressant att höra Mona Sahlin fördjupa sig i ämnen som historiematerialism eller revisionistisk marxism. Tvärtom, det vore mycket... intressant. Men vore det inte mer intressant om vi själva talade om det?

Jag är socialdemokrat eftersom jag är övertygad om att den grundläggande socialdemokratiska samhällsanalysen, dvs. vår ideologi, är överlägsen alla andra. Men hur kan jag veta det om jag inte ständigt diskuterar den, prövar den och reflekterar kring den?

Andra bloggar, om: , , , ,

1 kommentar:

  1. Detta är mycket intressant. Jag har en personhistorisk kommentar och en samtidskommentar.
    1. Jag var klasskamrat med och tog studenten samtidigt som Anne-Marie Lindgren i Norrköping. Hon var mycket mer mogen än de flesta av oss andra och insåg från början den ideologiska vikten och möjligheterna i det socialdemokratiska programmet. Själv vaknade jag inte politiskt förrän i 68-rörelsen och Vietnam-rörelsen. Då kändes den socialdemokratiska politiken så försiktig, nästan avståndstagande från möjligheterna att åstadkomma snabba förändringar för stora delar av jordens fattiga befolkning. Min tolkning: "Reformismen ska ta sin tid".
    2. När jag kom ut i arbetslivet på 1970-talet som första generationens vänsterpolitiska akademiker motarbetades vi konsekvent av socialdemokratiska politiker och kommunalfackliga pampar, som ansåg att vi som hade fått studera hade övergått i en annan klass, som skulle misstänkliggöras och i alla fall inte skulle ha något inflytande í den medbestämmandelagstiftning som då infördes. Det innebar att i alla partssammansatta organ skulle Kommunal ha 3 representanter, SHSTF (sjuksköterskorna) skulle ha 2 representanter och akademikerna skulle ha 1 representant. Vad gällde utbildningspotten skulle akademikerna inte ha någonting för de hade ju redan fått så mycket utbildning!
    Jag är rädd för att det är 1970-talets gamla utbildningsförakt, som ligger bakom att man inte vill diskutera ideologiska frågor.
    Då är det viktigt att påminna om hur de tidiga socialdemokraterna konsekvent arbetade för att förbättra utbildningen både för barn och vuxna. Då visste man att utbildning ger kunskap, som ger styrka att kunna prioritera klokt oavsett vilket område det gäller.
    Med tack för en mycket läsvärd blogg! Kerstin

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...