Snuskdiskursen

Häromdagen såg jag den kritikerhyllade filmen the Aristocrats. Det är en dokumentär om en historia som under årtionden varit ett populärt internt skämt bland amerikanska komiker. Historien handlar om en vaudevilleartist som försöker sälja in ett nummer hos en varitédirektör. Artisten beskriver numret, som består av ett sammelsurium av morbida och motbjudande handlingar av sexuell eller allmänt gränsöverskridande natur. Efter en utdragen katalog av groteskerier frågar slutligen den chockade direktören vad numret kallas. Svaret är the Aristocrats. I filmen får en mängd mer eller mindre framträdande komiker berätta sina egna versioner av detta skämt. Det hela ackompanjeras av komikernas och filmteamets hysteriska skrattsalvor. Fascinerande nog följer nästan alla av dessa förmodat frigjorda komiker slaviskt hårdporrens androcentriska matris vad gäller positioner och uppdelning i aktiv/passiv.

Att jag dragit mig för att se denna film beror på att jag haft en stark känsla av att jag inte skulle tycka att the Aristocrats var rolig, utan bara obehaglig. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag hade rätt. Om det roligaste du vet är att umgås med osäkra 14-åriga killar under grupptryck, berusade dränggäng under grupptryck eller sexualneurotiska psykopater (utan grupptryck) så är det här filmen för dig.

Det finns dock två intressanta ögonblick i filmen, även om de inte är roliga. Dels när en komiker avslutar historien med att säga, inte the Aristocrats, utan the Misogycrats och sedan allvarligt titta in i kameran. Dels när man diskuterar komikern Gilbert Gottfrieds framträdande i New York, strax efter 9/11, på the Friars Club (intern klubb för komiker). Kongenialt nog var kvällens hedersgäst Playboy-mogulen Hugh Hefner.

Gottfried börjar med att dra ett skämt om att han velat boka ett direktflyg till Los Angeles men att det enda de hade var ett flyg med mellanlandning i Empire State Building. Intressant nog blir han utbuad och någon skriker too soon, too soon. Terror är tydligen för kontroversiellt även för dessa råbarkade komiker. Istället börjar han dra the Aristocrats och kollegorna jublar. I filmen skildras denna episod som något fint och hjärtevärmande. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer målande avslöjande av snuskdiskursens systemreproducerande funktion. Det är ju knappast någon slump att snuskdiskursen mest konsekvent har kommit till användning inom militären, med det tydliga syftet att trubba av soldaternas medmänsklighet och skapa den mentala föreberedelsen för våldsamma gränsöverskridanden gentemot andra människor. Jag kommer att tänka på några rader ur Upplysningens dialektik:

"Den ångest som inte längre hotar en själv exploderar i det råa men hjärtliga skrattet, uttrycket för individens förhärdelse i sig själv, som når verklig utlevelse först i kollektivet. Det skallande skrattet har i alla tider varit ett förräderi mot civilisationen".

Snuskdiskursens produkter som Jackass, Borat, 50 cent et cetera (för att inte tala om all porr) är inte något karnevalisk uppror mot den goda smaken. Det är en sergeant som skriker åt dig medan du kravlar under taggtråden. Glöm aldrig det.

Andra bloggar, om: film, humor, aristocrats, sex, adorno, diskurs