Att kalla sig feminist och att vara det
I veckans Ny Tid har vi i s-jämställdhetsutskott en debattartikel:
För ett par år sedan blev det plötsligt poppis att kalla sig feminist. Alla gjorde det. Vi fick till och med kristdemokratiska feminister. Nu är det inte lika poppis längre. F-ordet har blivit laddat igen, vilket kanske bara är bra. Det viktiga är ju inte vad man kallar sig, utan vad man faktiskt tycker och vad man faktiskt gör. Det finns ju som vi vet många som kallar sig demokrater, utan att det för den skull märks i deras åsikter eller handlingar.
För att kalla sig feminist krävs i grunden bara två saker: Att man anser att det finns ett strukturellt könsförtryck och att man vill ändra på det. Det är alltså ganska enkelt att kalla sig feminist, varje socialdemokrat borde utan svårighet kunna göra det. För att faktiskt vara feminist krävs dock lite mer. Då måste man rimligen visa någon sorts intellektuellt eller praktiskt engagemang i frågan. Det är där det brister och det brister särskilt bland våra manliga partikamrater. Männens tystnad och frånvaro i jämställdhetsdebatten i vårt parti är pinsam. Det handlar inte om att viga sitt liv åt något, utan bara om att visa en minimal nyfikenhet i en fråga som man ju ständigt bedyrar är av fundamental politisk betydelse.
Det finns olika sätt att förklara männens feministiska beröringsångest. Vissa hävdar att det beror på att män förlorar på ökad jämställdhet. Ju mer makt och inflytande kvinnor får desto mindre blir över åt männen. Men denna tolkning förutsätter att man ser politiken som ett nollsummespel. Mer frihet åt någon innebär i så fall mindre frihet för någon annan. Det är en naiv syn på politik. Snarare är det så att alla vinner på ökad jämställdhet. Ett förtryckande system förtrycker nämligen i grunden alla, man som kvinna och hög som låg. Förtrycket kommer att se olika ut beroende på vilken plats i samhället man har, men vi förblir alla fångade i ett omänskligt system.
Feminism handlar därför lika mycket om männens frigörelse. Möjligheten att få leva ett fullt liv, att kunna utveckla hela sin personlighet utan att hindras av förtryckande föreställningar om manlighet. Låt oss bekämpa de förkrympta könsroller som påtvingas oss, män som kvinnor, och som orsakar så mycket mänskligt lidande i form av mord, misshandel, våldtäkter och andra övergrepp och kränkningar. Det handlar om mänsklighetens befrielse och mänsklighetens befrielse är definitivt inget nollsummespel.
Feminism är sålunda ingen perifer, obskyr fråga utan griper in i alla politiska fält. Vare sig man är intresserad av ekonomi, kultur, teknik, media, arkitektur eller något annat, så borde man alltså intressera sig för feminism. Om man dessutom kallar sig för feminist så borde man ju verkligen vara intresserad. Men som sagt, det viktiga är inte vad man kallar sig. Det viktiga är vad man faktiskt tycker och vad man gör. Så vad gör du 8:e mars?
Andra bloggar om: feminism, politik, genus,
8 mars, socialdemokraterna, jämställdhet
För ett par år sedan blev det plötsligt poppis att kalla sig feminist. Alla gjorde det. Vi fick till och med kristdemokratiska feminister. Nu är det inte lika poppis längre. F-ordet har blivit laddat igen, vilket kanske bara är bra. Det viktiga är ju inte vad man kallar sig, utan vad man faktiskt tycker och vad man faktiskt gör. Det finns ju som vi vet många som kallar sig demokrater, utan att det för den skull märks i deras åsikter eller handlingar.
För att kalla sig feminist krävs i grunden bara två saker: Att man anser att det finns ett strukturellt könsförtryck och att man vill ändra på det. Det är alltså ganska enkelt att kalla sig feminist, varje socialdemokrat borde utan svårighet kunna göra det. För att faktiskt vara feminist krävs dock lite mer. Då måste man rimligen visa någon sorts intellektuellt eller praktiskt engagemang i frågan. Det är där det brister och det brister särskilt bland våra manliga partikamrater. Männens tystnad och frånvaro i jämställdhetsdebatten i vårt parti är pinsam. Det handlar inte om att viga sitt liv åt något, utan bara om att visa en minimal nyfikenhet i en fråga som man ju ständigt bedyrar är av fundamental politisk betydelse.
Det finns olika sätt att förklara männens feministiska beröringsångest. Vissa hävdar att det beror på att män förlorar på ökad jämställdhet. Ju mer makt och inflytande kvinnor får desto mindre blir över åt männen. Men denna tolkning förutsätter att man ser politiken som ett nollsummespel. Mer frihet åt någon innebär i så fall mindre frihet för någon annan. Det är en naiv syn på politik. Snarare är det så att alla vinner på ökad jämställdhet. Ett förtryckande system förtrycker nämligen i grunden alla, man som kvinna och hög som låg. Förtrycket kommer att se olika ut beroende på vilken plats i samhället man har, men vi förblir alla fångade i ett omänskligt system.
Feminism handlar därför lika mycket om männens frigörelse. Möjligheten att få leva ett fullt liv, att kunna utveckla hela sin personlighet utan att hindras av förtryckande föreställningar om manlighet. Låt oss bekämpa de förkrympta könsroller som påtvingas oss, män som kvinnor, och som orsakar så mycket mänskligt lidande i form av mord, misshandel, våldtäkter och andra övergrepp och kränkningar. Det handlar om mänsklighetens befrielse och mänsklighetens befrielse är definitivt inget nollsummespel.
Feminism är sålunda ingen perifer, obskyr fråga utan griper in i alla politiska fält. Vare sig man är intresserad av ekonomi, kultur, teknik, media, arkitektur eller något annat, så borde man alltså intressera sig för feminism. Om man dessutom kallar sig för feminist så borde man ju verkligen vara intresserad. Men som sagt, det viktiga är inte vad man kallar sig. Det viktiga är vad man faktiskt tycker och vad man gör. Så vad gör du 8:e mars?
Andra bloggar om: feminism, politik, genus,
8 mars, socialdemokraterna, jämställdhet
Jag håller med dig fullt ut och hoppas framöver att vi kan få igång Mansligan för att driva dessa frågor inom vårt parti. Mansligan är en grupp av män som stöder kvinnoförbundet genom stödmedlemskap. Hur blir vi fler?
SvaraRadera@ tomas: Ja du, det är en bra fråga. Männens frigörelse ligger ju decennier efter. Personligen är jag tveksam till separatism. Genusordningen är också mycket mer komplex än bara binärt män/kvinnor. Nyckeln är att medvetandehöja, få folk att fundera, reflektera. Det är viktigare än att peka finger och predika. Men man ska komma ihåg att det faktiskt blir bättre, nuförtiden sitter ju tex alla civiliserade män när de kissar...
SvaraRadera