2008-03-07

Minoritetens diskreta charm

Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN Kultur om det man skulle kunna kalla den normativa anti-normativiteten i de postiga delarna av feminismen:

Det har antagits att de senaste årens konflikt ligger här: mellan, som Rydell skriver, "den vita, heterosexuella feminism som alltför länge härskat på universitetet" och en yngre, mångfacetterad, intersektionalistisk, queer feminism, som erkänner många sanningar. Jag har hört berättelsen förut, men det är något som inte stämmer. Det är något som är mysko med den här historieskrivningen. Först därför att den slinker ner för lätt: man behöver inte ens tänka, bara sortera: vit, heterosexuell, hegemonisk: ner i papperskorgen! Utan att man tänkt över exakt vad det är man förpassar. Vi lever ju under trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång. Det är fler saker som är konstiga: den så kallade majoritetsfeminismen verkar knappast omfattas av en majoritet: alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är "de andra".

/.../

Paradoxalt nog är det ofta samma personer, som har gått från att säga att de var "folket", till att definiera sig som en minoritet. Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv.


Efter många år av hegemoni för den poststrukturalistiska diskursen känns det oerhört befriande och uppfriskande att någon vågar tänka utanför de mest upptrampade queer-spåren. Katrine Kielos och Kajsa Borgnäs är andra som klarar av att göra könspolitiska analyser som inte från början är fångade i en naiv anti-materialism. Att de också är sossar är förstås kul...

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...