2011-01-02

Nu bygger vi den nya tid

Min favoritbloggare Marika Lindgren Åsbrink på Storstad avslutade året med ett osedvanligt dystert inlägg:

Det är något väldigt märkligt med den tid vi lever i, för trots att skillnaderna är större än någonsin, så existerar inga konflikter. Ingen blir arg. Valda politiker säljer ut gemensam egendom till underpriser – bland annat till sina kompisar – och fälls i Regeringsrätten för detta, men besluten rivs inte upp. Ingen bryr sig. Den tusenlapp du har fått i skattesänkning kommer direkt ur fickan på någon som är sjuk. Det struntar du i. Den tusenlapp du fått i skattesänkning bekostas även av att 24 000 arbetslösa idag tvingas arbeta utan lön. Det bekommer dig inte. /.../
Ja, det är en märklig tid vi lever i. Sossar jag känner suckar och undrar var den intressanta samhällsdebatten äger rum, ”för inte är det i vårt parti iallafall”. Nä, det ligger en del i det. Men när jag försöker komma på andra platser, utanför socialdemokratin, där den skulle kunna tänkas befinna sig istället, då kommer jag inte på några.


Tesen är välkänd, att vi skulle leva i en "apolitisk" tid där ingen längre bryr sig om det gemensamma samhället och där det politiska samtalet förtvinat tillsammans med medborgarandan. Idén om den urartade medborgarstaten är en klassisk Verfallsgeschichte, en återkommande litania lika gammal som det samhälle den utger sig för att vara en svanesång över.

Det är dessutom extra ironiskt att se denna efterlysning av "den intressanta samhällsdebatten" på precis samma ställe där den lever och frodas - på Marikas blogg. Där - och på många andra ställen både på och av nätet - lever den politiska offentligheten i högönsklig välmåga.

Naturligtvis deltar inte alla medborgare lika aktivt samhällsdebatten. Så har det alltid varit. Men om jag skulle våga en gissning så torde den totala mängden kommunikation i den politiska offentligheten ha ökat avsevärt, inte minst tack vare nya digitala kommunikationsverktyg. Vanliga människor, som för bara några decennier sedan aldrig hade fått yttra sig, kan idag aktivt delta i offentligheten.

Det jag i ett tidigare inlägg kallat den plebejiska offentligheten har kunnat växa och intensifieras oerhört tack vare ny teknik och en välfärdsstat som gett människor större fritid och mer utbildning. Självklart kommer bloggar och andra digitala kommunikationsverktyg (precis som pappersmedier) främst att fyllas med saker som sex, mat, söta kattungar och bilder av folk som ramlar - något annat vore ju underligt med tanke på hur vi människor är funtade - men det blir ändå tillräckligt över för en helt oöverskådlig mängd politik och filosofi.

Att det saknas spännande diskussioner i partiet stämmer inte heller. Det finns en massa socialdemokrater som har väldigt intressanta diskussioner med varandra och andra. Personligen har jag aldrig haft så mycket intressanta politiska diskussioner som under den tid jag varit med i partiet. Till och med rena partiorgan som NyTid och AiP håller förvånansvärt hög nivå (hey, jag har ju skrivit där flera gånger: QED).

Det verkar inte heller som om medborgarnas stöd för en stark och solidarisk värfärdsstat minskat, snarare tvärtom om man ska tro undersökningarna som Stefan Svallforss presenterade vid det tv-sända forskarseminariet om sociademokratins kris.

Det finns alltså i högsta grad ett starkt samhälleligt engagemang och även en intressant och levande samhällsdebatt, så varför delar så många den dystopiska känsla som Marikas inlägg förmedlar? Möjligtvis beror det på en annan sak Marika tar upp, nämligen visionslösheten i den politiska diskursen. Ofta handlar nämligen debatten mer om att problematisera själva debatten än att formulera lösningar.

Jämför med debatten om debatten om debatten i Arena för ungefär ett år sedan, som sammanfattas fint av Klas Gustavsson här. Eller Primegate nu senast, där många hellre vill problematisera diskussionen om infiltrationen än själva infiltrationen. Marikas inlägg är ett annat exempel, det här inlägget ytterligare ett. Metadiskussioner är både intressanta och nödvändiga men när det blir det enda vi gör så får vi problem.

Jag har berört detta tema tidigare, bl.a. i min eftervalsanalys på Dagens Arena, och såväl diagnos som recept är ganska självskrivna: Vi behöver konkreta visioner för medellång sikt och det är ingen idé att vänta på att någon annan ska göra något. Det är bara att sätta igång och bygga. Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ "uppifrån". Vi kan göra det själva. Nu.

Lena Sommestad, en annan av mina favoritbloggare, är ett strålande exempel på hur man bygger. Hur bygger man? Man spottar i nävarna och kör igång. Hennes sista inlägg för året som beskriver några "möjliga beståndsdelar i ett modernt, socialdemokratiskt välståndsparadigm", är sprickfärdigt med intellektuell energi, politisk glädje och jävlaranamma. M.a.o. det som alltid varit kärnan i den socialdemokratiska andan: Nu jävlar gör vi det. Med all den fysiska och intellektuella kraft svensk arbetarrörelse kan uppbringa.

Nu bygger vi den nya tid.


Andra bloggar om: , , , ,

1 kommentar:

  1. Jan Wiklund2011-01-12 16:37

    Marika bor i Stockholm, och här är det extremt. Min kompis superaktivisten säger att det aldrig har varit så svårt att engagera människor för politik under hans livstid (han blev aktiv i slutet av 80-talet).

    Ni har det nog bättre i Göteborg, för att inte tala om Malmö. Stockholm är en extremt hårt gentrifierad och segregerad stad, och att träffa folk här är ett helt företag.

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...