Frusen arkitektur

Idag öppnar Wingårdh-retrospektivet på Röhsska museet i Göteborg. Trettio års arkitektgärning ska sammanfattas. Förmodligen kommer tonvikten att ligga på sobra minimalistlådor i skärgården, dvs det enda Corbu-epigoner vill, och kan, göra bra. Vi kommer troligen inte att se några av alla de vertikala radhus som Wingårdh & Co pyntat våra städer med.

För att högtidlighålla Gerts arkitektgärning återpublicerar jag här en kulturartikel jag skrev i GP för några år sedan:





Ett reklamblad kommer med posten. Jag erbjuds köpa en bostadsrätt i det nytillverkade kvarteret Kostern, ritat av svensk arkitekturs vieux terrible Gert Wingårdh. Kvarteret består av ett antal fristående huskroppar, förenade endast av en hög plastbarriär mot stadens larm. Jag lockas med ekparkett och helkaklat badrum, interiör med "mycket hög standard". Man betonar närheten till Linnéstaden "med sitt rika utbud av kultur, nöjen och service". Kostern är bara ett av flera liknande byggprojekt i detta område. Ett område som enligt Riksbyggen "präglas av förändring och modernisering". Reklambladets ominösa slutackord, "Långgatorna genomgår också en upprustning", får mig att rysa.

Jag lägger ifrån mig reklambladet. Så detta är vad staden erbjuder Kosterns invånare. Inte illa. Frågan är vad Kostern erbjuder staden. Vad hade Kostern tänkt bidra med? Hur mycket rikare blir utbudet av "kultur, nöjen och service" genom detta imposanta radhusområde? För det råder inget tvivel om att det är vad det är. Ett radhus med sex, sju, åtta våningar är likväl ett radhus. En stad känns igen på gatuplanet. Där människor rör sig. Det är där det avgörs. Det handlar inte om arkitektur. Husen kan se ut hursomhelst men dör gatan, dör staden. På Kosterns hemsida ser jag digitala människor röra sig förbi de fönsterlösa bottenvåningarna och plastbarriären utmed Första Långgatan. De ser glada och upptagna ut i sina oklanderliga businessdräkter. Raka i ryggen. Jag undrar vad de gör där. Det finns ju ingenting där att göra.

Det fanns en gång en arkitekt som sa att om svenskarna fick välja själva så skulle de bo i ett rött hus med vita knutar. På Stureplan. Det var roligt sagt. Sedan satte han igång att förverkliga det.

Det är inget fel på radhusområden. De är lugna, tysta och trevliga. Jättemysiga. Det finns bara ingen anledning att anlägga dem mitt i staden. Där kan de inte vara annat än parasitär arkitektur, byggnader som livnär sig på staden utan att ge något tillbaka, bortsett från inglasade balkonger och ännu fler stadsjeepar. Vad händer den dagen då Kosterns invånare fått nog av den ovälkomna nattliga bevattning som Långgatornas kroggäster oundvikligen kommer att bestå de näpna innergårdarna med? Nya och högre plastbarriärer eller "upprustning"?

Och sedan, när gentrifieringen nått sin fullbordan och lugnet, tystnaden och trevligheten sänkt sig också över denna plats, vad kommer då att ske? Då drar de digitala människorna vidare, lockade av skenet av en eld de tror sig begära men som de i själva verket avskyr. Och staden lämnas kall och öde i skuggan av deras raka ryggar.

Var och en av dessa urholkningar, dessa alveoler, åstadkommer föga skada men ju fler de blir desto skörare blir det intrikata mycel som binder samman det urbana rummet. Lösningen är inte ännu ett upplevelsecentrum eller evenemangsstråk. Definitivt inte ytterligare en småbåtshamn med langosstånd och öl i plastmuggar. Allt detta är, i likhet med skyskrapor, endast kulisser. Jag efterlyser istället en negativ stadsplanering. En stadsplanering som nöjer sig med att inte förhindra urbanitetens egen slumpmässiga rörelse. Som tillåter det oväntade att inträffa och slå rot. En plats som Nordostpassagen är i detta sammanhang inte mindre anti-urban och parasitär än Kostern. Händer det något där så är det trots planeringen. Skillnaden är att det förra området byggdes med goda intentioner och för "vanliga människor", det senare utifrån rent pekuniära överväganden och för de pixlade kontorsvarelser som endast existerar i arkitektkontorens digitala stadsmiljömallar. Än så länge.

Andra bloggar om: urbanism, wingårdh, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur