Invisible City

Arkitekten Peter Cooks nyskapande arkitekturtänkande skildras i dagens SvD. Cook, och den legendariska arkitektgruppen Archigram som han startade, var en reaktion mot en funktionalism som man tyckte tappat sin visionära kraft.

"Archigram visade att arkitektur kunde vara lekfullt, skojigt, bärbart och färgstarkt. Inspirationen hämtades från nöjesfält, rockfestivaler, rymdfärder och popkonst. Inget var omöjligt i Archigrams värld. En stad på ben? Varför inte. Hus som flytande bubblor? Visst. Archigram var en spark i ändan på etablerade arkitekter och stadsplanerare. Archigram blev en påminnelse om att städer kunde byggas annorlunda, att livet kunde levas på ett annat sätt."

Eller som designkritikern Sara Kristoffersson uttrycker det: "För dem handlar arkitektur inte bara om byggnader som vi bor i och sover i och äter i, utan med arkitektur kan man ha någonting att säga."

Måhända är Archigram en smula uttjatade numera (i likhet med de andra "nyskaparna" som nämns i artikeln, som de japanska metabolisterna). Personligen tycker jag att den holländske arkitekten Reirt Novsral och hans koncept IC (Invisible City: uttalas I SEE) är mer intressant. Det rör sig om en inverterad arkitektur som bryter med våra invanda föreställningar om byggnadens funktion och det tektoniska uttryckets fundamenta. Istället för en hierarkisk och monolog produktion, där ett givet synsätt tillåts manifesteras i konkret form, så skapar den enskilda individen själv arkitekturen. Byggmaterialet är individens egen fantasi. På detta sätt bryter Reirt Novsral helt med rådande idéer om arkitekturens gränser. IC använder sig nämligen endast av horisontallinjer, i form av tejp, som alltid är tillfälliga och i princip reversibla. Synen, som alltid varit arkitekturens primära sinne, används här på ett nytt sätt. Istället för att dölja det liv som levs inne i byggnaden, blir livet självt till arkitektur. Detta är onekligen ett nytt sätt att tematisera transparens och ställer också angelägna frågor om det offentliga kontra det privata.

OK, det finns ingen Reirt Novsral (vilket ni som läser baklänges förstod på en gång). Hoppas ni ursäktar ironin. Jag tycker faktiskt arkitektur är ett spännande estetiskt fält. Men jag tror inte att det är en slump att Peter Cook tycker svensk arkitektur är så tråkig att han somnar [sic!] när han får en fråga om den. Jag tror bara inte Peter Cook själv riktigt förstår varför han somnar. Arkitekter, och kanske särskilt svenska arkitekter, har det inte lätt. Hela deras utbildning verkar handla om att anpassa sig till den rådande ordningen och bli duktiga leverantörer av själlösa människolador. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd (även om det underlättar) för att se hur flippad konceptdesign passar in i det sammanhanget. Det är helt enkelt sockret som ska få medicinen att gå ned. Repressiv sublimering skulle väl Marcuse kalla det. Att kåren nöjer sig med några oregelbundna fixar i form av arkitekturfilosofiska seminarier, konceptdesign-tidskrifter etc, i utbyte mot ett liv i nyfunkisgruvan är bisarrt. Arkitekter i alla länder, förenen eder! Gör uppror! Vägra den hopplösa pendlingen mellan esteticerande intellektualism och funktionalistisk träldom.

För övrigt håller jag helt med Sören Olsson och Helena Westholm i dagens GP. Analysen är, som vanligt i de här sammanhangen, lite väl luddig. Men slutsatsen är klockren. Blandstad måste även betyda social blandning och det måste få kosta.

Andra bloggar om:
stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, urbanism, peter cook, archigram, blandstad, funkis