Naturen finns inte

Det mänskliga tänkandet verkar vara i behov av dualismer ("svart-vit", "kropp-själ", "förnuft-känsla" etc.) Polarisering och kontrast är måhända en förutsättning för medvetandets dialektik. Det behöver inte i sig vara ett problem, så länge man kommer ihåg att det är just tänkandets motsättningar och inte verklighetens. Något som dock kan orsaka problem är en annan aspekt av vår tendens att tänka i dualismer.

Vi hittar nämligen lätt korrespondenser mellan olika dualismer. För att ge ett typiskt exempel: "natur-kultur" och "stad-land". Det vanliga är att man kopplar samman "natur" med "land" och "stad" med "kultur". Det verkar helt enkelt logiskt att göra detta. Men det är att blanda samman tänkandets motsättningar med verklighetens. Motsättningen befinner sig ju vid närmare eftertanke endast på en begreppsmässig nivå. Ett hus är ju lika naturligt som ett fågelbo, en stad lika naturlig som en myrstack. Förutsättningen för dessa dualismer är att människan lyfts ur och ställs i motsättning till den natur hon trots allt alltid är en del av. Det är inte fel att göra den tankeoperationen, tvärtom är det som sagt förmodligen nödvändigt för medvetandets dialektik. Men det är tänkandets motsättning, inte verklighetens.

Staden är alltså lika "naturlig" som landet. Men lika viktigt att förstå är att landet numera är lika "kulturellt" som staden. Det fanns en tid då vissa landområden på vår planet var opåverkade av människan. Den tiden är sedan länge förbi. Det finns inte någon jungfrulig "natur" kvar. Det vi kallar natur borde kanske snarare kallas park. Lika lite "natur" är de parkområden som benämns "urskogar", "naturreservat" och liknande. De är bara underkastade en annan, men lika mänskligt bestämd, organisationsprincip som de områden vi vanligtvis kallar park. Det betyder naturligtvis inte att de saknar existensberättigande. Men det betyder att deras existensberättigande är ett annat än vad många verkar tro.

Vad jag skulle vilja efterlysa är ett mer humanistiskt perspektiv (antropocentriskt skulle väl naturvännerna kalla det). Stadsbyggande, lika väl som natur- eller parkbyggande, måste utgå från det mänskliga perspektivet. Hur skapar vi de mest förmånliga levnadsvillkoren för mänskligheten, globalt och för framtida generationer? Ska vi hitta ett svar på den frågan gäller det att hålla den naiva naturromantiken i schack. Hur bekväm och intuitiv den än kan verka är den ohjälpligt fångad i ett begreppsmässigt missförstånd. Mänsklighetens problem är mänskliga och kräver därför oundvikligen mänskliga svar.

ps. följ den livliga diskussionen på yimby.se ds.

Andra bloggar om: natur, kultur, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, miljö, klimat

Tidningar: 1 2 3